söndag 31 juli 2011

Ett kärlekstal till alla lärare


Det marscherades igår i Washington DC. "Save Our Schools" protesterade mot Obama-administrationens utbildningspolitik som fokuserar på standardiserade prov. Matt Damon håller ett mycket personligt tal till lärarna som slår an känslosträngar. Ingen analys idag, till det är jag alltför trött, men väl en text väl värd att läsa. Texten som följer är publicerad i the Washington Post's POST LOCAL:

I flew overnight from Vancouver to be with you today. I landed in New York a few hours ago and caught a flight down here because I needed to tell you all in person that I think you’re awesome.

I was raised by a teacher. My mother is a professor of early childhood education. And from the time I went to kindergarten through my senior year in high school, I went to public schools. I wouldn’t trade that education and experience for anything.

I had incredible teachers. As I look at my life today, the things I value most about myself — my imagination, my love of acting, my passion for writing, my love of learning, my curiosity — all come from how I was parented and taught.

And none of these qualities that I’ve just mentioned — none of these qualities that I prize so deeply, that have brought me so much joy, that have brought me so much professional success — none of these qualities that make me who I am ... can be tested.

I said before that I had incredible teachers. And that’s true. But it’s more than that. My teachers were EMPOWERED to teach me. Their time wasn’t taken up with a bunch of test prep — this silly drill and kill nonsense that any serious person knows doesn’t promote real learning. No, my teachers were free to approach me and every other kid in that classroom like an individual puzzle. They took so much care in figuring out who we were and how to best make the lessons resonate with each of us. They were empowered to unlock our potential. They were allowed to be teachers.

Now don’t get me wrong. I did have a brush with standardized tests at one point. I remember because my mom went to the principal’s office and said, ‘My kid ain’t taking that. It’s stupid, it won’t tell you anything and it’ll just make him nervous.’ That was in the ’70s when you could talk like that.

I don’t know where I would be today if my teachers’ job security was based on how I performed on some standardized test. If their very survival as teachers was based on whether I actually fell in love with the process of learning but rather if I could fill in the right bubble on a test. If they had to spend most of their time desperately drilling us and less time encouraging creativity and original ideas; less time knowing who we were, seeing our strengths and helping us realize our talents.

I honestly don’t know where I’d be today if that was the type of education I had. I sure as hell wouldn’t be here. I do know that.

This has been a horrible decade for teachers. I can’t imagine how demoralized you must feel. But I came here today to deliver an important message to you: As I get older, I appreciate more and more the teachers that I had growing up. And I’m not alone. There are millions of people just like me.

So the next time you’re feeling down, or exhausted, or unappreciated, or at the end of your rope; the next time you turn on the TV and see yourself called “overpaid;” the next time you encounter some simple-minded, punitive policy that’s been driven into your life by some corporate reformer who has literally never taught anyone anything. ... Please know that there are millions of us behind you. You have an army of regular people standing right behind you, and our appreciation for what you do is so deeply felt. We love you, we thank you and we will always have your back.

torsdag 21 juli 2011

Partiledartal Almedalen 2011 Björklund (FP)



Det var en folkpartistisk partiledare på strålande humör i Almedalen på onsdagen. Korrektion. Det var en liberal partiledare på strålande humör vi såg som avsändare på scenen. Och som han talade. Detta var ett av de bästa talen han någonsin framfört framför mina ögon och öron. Ja, jag var imponerad i fjol, och jag är än mer imponerad i år. För i år hade han tränat mer. Framförandet var bättre. Och rent konkret var vice statsministern, till skillnad från statsministern, väldigt konkret. En klar fördel om man vill att mottagarna ska förstå budskapet.

Själva innehållet i talet var starkt ideologiskt färgat. Som för att poängtera och skapa identifikation med fler hade Björklund lagt det folkpartistiska åt sidan till förmån för det liberala. Syftet med talet var att på flera olika sätt visa på att det är liberalerna som bäst leder Sverige in i framtiden.

Målgruppen är naturligtvis alla som titulerar sig liberala, vilket sannolikt är fler än de som röstar på FP, men min känsla är att Folkpartiledaren faktiskt räknar in samtliga röstberättigade i Sverige. Varför? Jo, på det sätt som han talar inkluderande och individuellt. Björklund gör det lätt för alla och envar att identifiera sig med det han vill att de ska känna för och alienera sig mot motsatsen. Han säger att du är viktig, vad du tycker och känner är viktigt. Han säger att ”Varje människa är en unik individ och kan aldrig reduceras till en kugge på kugghjul eller till enbart en delmängd av ett kollektiv”.

Huvudbudskapet kommer i avslutningsfrasen men verkar mest som en renat koncentrat av övriga budskap då detta varit talets genomgående tema: ”1900-talet tillhörde socialismen. Men 2000-talet tillhör liberalismen.” Antalet budskap räknar jag till tio. Inte hysteriskt många, men ändå minst ett för mycket.

När det gäller uppbyggnaden av argumentationen ser jag en sällan skådad variation i politiska tal:

1. I inledningen till stycket om skolan:
"Sedan i fredags, den 1 juli, har Sverige en ny skollag.
Sedan i fredags har Sverige ett nytt betygssystem.
Sedan i fredags har Sverige nya läroplaner.
Sedan i fredags har Sverige lärlingsutbildningar.
Sedan i fredags har Sverige en ny lärarutbildning.
Sedan i fredags påbörjar Sverige införandet av lärarlegitimation.
Sedan i fredags har Sverige en ny gymnasieskola.
Reformtakten i svensk skola har aldrig varit högre.”
Sju fakta staplade på varandra ger känslan av att antalet reformer som gjorts är många. På retorikiska blir det sju överpremisser som visserligen saknar underpremisser men till sist kommer slutsatsen: ”Reformtakten i svenska skola har aldrig varit högre”. Vem kan säga nej till det? Det är alltså inte en korrekt syllogism, och inte heller ett korrekt entymem, men argumentationssättet handlar om den logiska slutledningen inom retorik. (Att sedan meningarna börjar på samma sätt, en anafor, hjälper till att skapa skjuts i budskapet).

2. Det andra sättet att argumentera är att uttala ett påstående och sedan underbygga det med bevis. I detta tal finns alla olika slags bevis. När Björklund talar om världens högsta marginalskatter som han kallar straffskatt på utbildning säger han: ”Den som tvekar om individuella drivkrafters betydelse för ett lands utveckling bör studera den koreanska halvön”. Och sedan exemplifierar han genom att jämföra Nord- och Sydkoreas utveckling sedan kommunismen tagit över den norra och kapitalismen styrt den södra halvön. När Björklund sedan talar om skolan och dess nuvarande situation belyser han utvecklingen genom att citera den f.d. Socialdemokratiska skolministern Ylva Johanssons visioner för skolan: ”Den har släppt katederundervisning och klassundervisning. Eleverna…håller på med olika saker, i olika rum, vid olika tider…Det ser kanske rörigt ut, ungefär som på dagis…”. Och exemplet ovan - ”Sedan i fredags...” visar på hur han argumenterar med fakta.

3. Det tredje och sista sättet att argumentera är att använda beteckningar, ord med värdeladdat innehåll. Från inledningen: ”Orden de klottrat uppfattades som samhällskritik. I ett mörkt rum blev barnen torterade; slagna blodiga och de fick naglarna utdragna”. Vice statsministern låter således ordet ”klottra” ställas mot ”samhällskritik” och sedan ”tortyr” etc. Ordvalen hjälper till att måla bilden av det orealistiska, det överdrivna.

Den retorikiska tårtan är ovanligt balanserad. Inledningen väcker känslor (pathos), den stora massan budskap och argumentation bygger på nytta (logos) och trovärdighet (ethos) men färgas lätt av känslor som nästan smygs in i argumentationen. Som alltid anser jag dock att Alliansföreträdarna skulle tjäna på mera känslor.

Strukturen på talet är mycket bra. Trots det är det här min starkaste kritik framförs. Inledningen är inte optimal. Det är två historier som följs av ett faktaavsnitt innan själva budskapen och argumentationerna egentligen framförs. Hade jag suttit med detta tal hade jag saxat bort allt utom stycket om globaliseringsmötet i Göteborg. Där finns friheten från första stycket, där finns fakta från tredje stycket och där finns de starka formuleringarna som fäster sig hos mottagarna av budskapet. ”De hade fel om socialismen. De hade fel om protektionismen. De hade fel om den kapitalistiska marknadsekonomin. De hade fel om frihandeln. De hade fel om globaliseringen. De hade fel, fel, fel.” För sedan kommer hela poängen: ”Allvarligt talat; varför skulle de politiska idéer som har haft fel i hundra år, vara bättre på att leda oss in i framtiden, än de politiska idéer som har haft rätt i hundra år?”.

Stilistiskt då? Förutom det jag redan tagit upp - inte så mycket, men det finns några välbyggda meningar. Först några metaforer: ”En europeisk union innebär inte att allt alltid är i harmoni. Unionen innebär att vi har organ och mekanismer för att hantera konflikter vid sammanträdesbord i stället för på slagfält” och "I gårdagens Europa byggde vi murar. I morgondagens Europa bygger vi broar". Ja, bilder är starka förmedlare av budskap. Att använda motsatser likaså. Sedan en allitteration: ”Klassresan börjar i klassrummet”. Vi har hört den förr men den växer i styrka av upprepningen. Härnäst ett tretal (tricolon): ”De finns inom alla branscher, de har kommit från hela världen och funnits under alla år”. Och slutligen en diasyrmus (förlöjligande): ”För socialdemokratiska partiledare var det bättre förr. De var alltid statsministrar på 1900-talet. De slapp att samarbeta med de rödgröna partierna”.

Avslutningen? ”Låt Håkan Juholt drömma sig tillbaka. Vi andra drömmer om framtiden. 1900-talet tillhörde socialismen. Men 2000-talet tillhör liberalismen”. Björklund avslutar med själva poängen. Som stannar kvar. Det enda jag undrar över är varför känslan av att han talat som oppositionspolitiker etsar sig fast i mig.

Talet i sin helhet kan du läsa hos FP, lyssna på hos SR eller beskåda på SVTplay. Andra analyser finns bl.a. hos SvD, DN, och Aftonbladet.

onsdag 20 juli 2011

Det är inget fel att vara en Hermione!


Nej Katrine Kielos, det är inget fel att vara en Hermione! Det är helt rätt.

Ur ett retorikiskt perspektiv är det så att ju mer påläst du är, desto mer spontan och avslappnad kommer du att vara vid framförandet, vilket i sin tur ger att du blir mer trovärdig. En riktigt duktig retoriker är så väl förberedd att hon inte verkar förberedd. En paradox javisst, men visst gillar även du dem som till synes bara pratar på med en röd tråd, ger dig några skratt och några insikter?

Att läsa på är inte ett tecken på osäkerhet. Det är ett tecken på ödmjukhet inför uppgiften och sammanhanget, ett tecken på insikt i att det alltid finns mer att lära, fler synvinklar att skåda och belysa.

Och nej, det är inget fel med att ta ordet när du anser att du har något att tillföra debatten, och inte heller ska du skämmas för att du kan svara på komplicerade eller komplicerat ställda frågor. Oavsett.

Jag tror dock inte att det handlar om att många kvinnor behöver stärka sitt självförtroende för att våga hålla ett oförberett anförande. Jag tror att det handlar om att många kvinnor skulle må bra av att sänka kraven på sig själva inför oförberedda anföranden. Du kommer med stor sannolikhet att göra alldeles ypperligt ifrån dig - om du framför det med känsla och engagemang. Men strukturen kommer du aldrig ifrån. Och mer om det kan du läsa här.

Om jag är en Hermione? Självklart. Alla dagar i veckan.

tisdag 19 juli 2011

Partiledartal Almedalen 2011 Ohly (V)



Tisdagen var Vänsterpartiets dag i Almedalen. Lars Ohly hade förmodligen inte de bästa förutsättningarna att vara på topp (Jonas Sjöstedt lanserade sin motkandidatur till partiledarposten) och det märktes. Orden var stundom mer arga än Ohly själv.

Syftet med talet - att återuppbygga förtroende för Vänsterpartiet som en vänsterkraft att räkna med. Ohly sätter tonen redan i inledningen "Nu ska vi tala allvar" och följer sedan upp.

Huvudbudskapet är att ett regeringsalternativ från vänstern måste formulera en tydligare vision om framtiden som inger hopp om att Sverige faktiskt kan bli bättre för alla, inte bara för några. "Det handlar om att bygga ett samhälle där ingen faller igenom, ett samhälle som håller ihop". Problemet jag ser är att detta drunknar i alla underbudskap som inte direkt underbygger huvudbudskapet. Liksom i fjol var det en massa uppradningar av åsikter utan särskild inbördes ordning. För att räkna snällt var det 17 underbudskap som med svårighet byggdes samman. Dessutom återkom några flera gånger.

Målgruppen då? Ja, detta är ett ideologiskt tal och de vänder sig framförallt mot de redan övertygade, men kan även locka de som hänger i gränstakterna. Det är stora penseldrag som målas och där kan fler känna sig träffade och manade. Däremot är det inget som drar sympatisörer från de andra blocken.

Som avsändare står kollektivet. Ohly är bara rösten för kollektivet vilket avspeglas i tilltalet genom hela talet. Det är ”vi”, ”vi vänsterpartister”, ”vi i vänsterpartiet”. Innehållet bärs i formen. Men anslaget kan även uttolkas som trevare för att söka stärka sitt personliga mandat inom partiet.

Vänsterpartiets retorikiska tårta är väldigt skev. Jag har för flera år sedan gjort spaningen att partier på vänsterkanten domineras av pathos (känslor) och partier på högerkanten av logos (nytta). Jag ser fortfarande samma struktur. Däremot gör Ohly en stark insats att söka bygga sitt ethos (trovärdighet) genom att han tar upp problemen de står inför på ett konkret sätt. Kollektivet har sett det och de arbetar med det.

Rent strukturellt var talet ingen höjdare. Min främsta invändning är att han inte har en röd tråd genom massan som utgör själva politiken. Vissa frågor nämns knappt, t. ex. slänger han plötsligt in en mening om funktionshindrade som helt saknar underbyggnad, andra frågor återkommer han till flera gånger - ex: riskkapitalisterna och skolan.

Däremot var innehållet mycket intressant. Ohly inleder med att sänka sig själv=sitt parti: "Vänstern har minskat i styrka och vi har haft svårt att finna vår plats i det nya politiska landskap som växer fram... ...Då har vi problem med vår trovärdighet, vårt tilltal och vår roll. Det är en kris som vi är medvetna om och arbetar för att övervinna". Och han återkommer till detta problem senare i talet: "Vi i Vänsterpartiet har en mer ansvarsfull och långsiktig politik. Vi lägger fullt finansierade förslag i riksdagen. Vi är måna om såväl ekonomisk som politisk stabilitet. Vi levererar en politik som det finns täckning för. Men det är inte vad många människor tror". Och avslutar. "Det måste vi bli bättre att tala om". Ja, eller visa i handling istället. Detta är endast påståenden som inte uppbackas av några bevis vilket gör att trovärdigheten i påståendena inte infinner sig.

Ohly argumenterar inte särskilt bra på det klassiskt retoriska manéret, men mycket bra med beteckningar. Beteckningar är ord med stark betydelse. I detta Almedalstal radas de upp som ett pärlband. Eller kanske snarare plastkulor på sytråd. Först några tagna ur sitt sammanhang: "illusionspolitik", "lura", "hätsk", "gräddfil", "praktisk solidaritet" och "isolationistisk politik". Sedan ett stycke där argumentationen helt styrs av orden - beteckningarna: "Vi kan skapa regler mot vårdslös utlåning och spekulation, i Sverige och internationellt. Vi kan låta bankerna betala åtminstone en del av det som bankkunderna och skattebetalarna förlorat. Vi kan göra det svårare att tjäna snabba pengarriskfyllda investeringar. Vi kan bygga solidariska samhällen med stabila statsfinanser". Och en till pärla: "Vår politik innehåller inga ansvarslösa ofinansierade skattesänkningar, vi pytsar inte iväg skattepengar avsedda till vård och utbildning till riskkapitalbolag i skatteparadis". Ordet pytsa argumenterar i sig. Känner du? Att argumentera med beteckningar är något som även Guillou gör mycket väl.

Stilnivån når ny berg-och-dalbanenivå. Det är alltifrån vardagsslang till ett högt sofistikerat språk. Talet är fyllt av uttryck och formuleringar som talar väl till målgruppen. "Vill man låta sitt liv styras av hat och rädsla...". "Klassamhället har ändrat karaktär, men orättvisorna består". "Vänsterns uppgift är att återupprätta solidariteten i samhället". Från denna vanliga klassretorik till ordet "levnadsbetingelser". Vem hade satsat pengar på det ordet i ett vänsterpartistiskt Almedalstal?

Apropå pärlor så har talet flera fantastiska utsmyckelser. "Varför är vinsterna alltid privata, när skulderna ska betalas tillsammans?" och "De privata vinsterna i vården är offentliga förluster för skattebetalarna". Båda är motsatsfigurer där motsatserna sätts i par mot varandra. Den första sätter vinst mot skuld och privat (individuell) mot tillsammans. Mycket socialistiskt. Den andra likaså. Den andra sjunger dessutom skönt i tretal (tricolon).

Och här en allitteration sammanbyggd med en motsats: "Välfärd för alla handlar inte om välgörenhet".

En annan av Ohlys styrkor ligger i hans bildspråk. Om euron: "Ni ville installera en termostat i Frankfurt som skulle styra elementen i både Cypern och Norrbotten". Och: "Rasismen är ett cancer i samhällskroppen". Metaforer båda två.

Avslutningsvis avslutas talet starkt ideologiskt. ”En vänster... som syftar till att stärka demokratin och minska de skillnader som finns i makt över det egna livet och samhällsutvecklingen i stort”. Med anaforernas inramning (alla meningar börjar på samma sätt, i detta fall ”En vänster som...”) sammanfattar Ohly vad vänstern och detta tal handlar om. Sedan kommer uppmaningen: ”Det är den vänstern som vi behöver vara många som är med och skapar. Och du är välkommen du också”. Bra rent teoretiskt, men kraften i anslaget saknas. För att stå stark både som parti och som partiordförande behöver Lars Ohly gaska upp sig och bli lite mer arg. Det verkar vara tonen för dagen.

Här kan du läsa talet i sin helhet. Det går även att bevittna på SVT Play och TV4play. Andra analyser kan läsas på DN, Aftonbladet, Expressen.

tisdag 5 juli 2011

Partiledartal Almedalen 2011 Reinfeldt M



Måndagen var Moderaternas dag här i Almedalen. Reinfeldts humör var på topp och han framförde sitt tal med stor inlevelse. Och avsändaren hade tränat. Det var en statsminister med väl avvägda betoningar med en röst som lekte med budskapen på ett utstuderat sätt. Ungefär som en skådespelare jonglerar med sina repliker. I stundens hetta berördes jag, men när jag lyssnar för andra gången träder den genomarbetade förberedelsen fram lite för tydligt.

I stora drag handlade talet om stora drag. Statsministern målar upp världen såsom den ser ut och rent metonymiskt säger han med samma ord att han har koll på Sverige. Syftet med talet verkar vara att förstärka Reinfeldts och Moderaternas position som de ansvarstagande i svensk politik. Men Reinfeldts smarta tal blir lite för smart. Abstraktionsnivån ligger för högt oavsett vilken målgrupp han vänder sig mot. I och med att budskapen saknar konkretion, och dessutom i mångt och mycket saknar konkreta krokar för den del av minnet som registrerar, stannar inte politiken kvar. Inom retoriken trycker vi på att det du vill att folk ska komma ihåg ska vara konkret, det du måste säga men inte vill att folk ska komma ihåg ska du hålla abstrakt. Kanske var det en del av strategin i detta tal? Hur som helst fungerade det inte.

Målgruppen känns inte homogen. Det är både flirtar och kängor vänsterut samtidigt som han naturligtvis underhåller de egna. Ord med stark historisk anknytning till vänsterpartierna såsom ”rättvisa” och ”inkluderande” används vid ett flertal tillfällen i samband med historiskt sett högerfrågor som frihet, handel, tillväxt och marknadsekonomi: ”Vi måste ha en inkluderande tillväxt, därför att den måste komma alla till del. Därför att den måste vara rättvis”. I avslutningen används diasyrmus (att göra narr av) på en återigen abstrakt nivå för att sparka mot vänsterpartiernas uppfattade ovilja eller oförmåga till utveckling. Inkluderande och exkluderande. Vem identifierar sig då?

Konkreta budskap är svåra att uppfatta. Förutom tillsättningen av en framtidskommission. Men Reinfeldt talar om att bekämpa fattigdom, att bädda för att kunna ta hand om en ökande mängd äldre i vårt samhälle. Han driver fortfarande arbetslinjen och lyfter betydelsen av att få fram nya jobb i nya sammanhang. Och han nöter in hur vi måste modernisera vår ekonomi.

Den retorikiska tårtan hos statsministern är obalanserad. Ethos (trovärdighet) fullkomligt dominerar och underbyggs av logos (nytta). Men vi är inte så logiska, vi är zoologiska. Våra känslor måste väckas för att vi ska känna lust så att hormonet dopamin flödar vilket är en förutsättning för ett visst protein ska bildas. Så att vi minns. Men Reinfeldts agerande uppväger nästan helt för den pathosargumentativa bristen i talet.

Rent strukturellt börjar han i yttre rymden för att arbeta sig genom den globala situationen på vårt jordklot för att slutligen, via Europa, landa i Sverige. Strukturen att först ge en holistisk bild över verkligheten stärker innehållet som har samma format.

Stiliga stilfigurer finns det inte så gott om. Men här kommer en: ”Det är en multipolär värld som nu växer fram. Det växer nu i världen där det förr inte växte. Och där det förr växte har man växtverk.” Ni får ursäkta men själva namnet undflyr mig nu. Jag lovar att uppdatera.

En trop som nyttjas genom hela talet är metonymin. Även tropen stärker innehållet eftersom en metonymi arbetar holistiskt för att ge en realistisk effekt, dvs den uttalade berättelsen får verka som en beskrivning för hela situationen. Metonymier går alltså mot verkligheten och tropen baseras på närhet till det ersatta. Reinfeldt använder bland annat några få uttalade ”länder som Rwanda, Burundi, Swaziland” för att beskriva situationen i Afrika. För att konkretisering berör mer. Och för att vi ska känna hur länge sedan 1978 egentligen är får vi följande: ”1978 då var Ola Ullsten statsminister”. Om du som jag inte minns den här tiden, i mitt falla för att jag bara var barn, sätts dessa 33 år i ett känslomässigt uttryck. ”Det är ett tag sedan” som sedan följer blir värsta litotesen (underdriften). Samtidigt värsta ironin. Och ironisk är Reinfeldt vid flera tillfällen. Men med hjälp av en välstämd stämma ljuder ironin klar och tydlig över Almedalen.

Jag har redan varit inne på olika beteckningar som används argumentativt. "Vi måste ha en inkluderande tillväxt, därför att den måste komma alla till del. Därför att den måste vara rättvis". Några andra är ordet ”modernisera” och ”hållbart”. De gröna ska således också finna sitt i detta tal.

Och till sist: ”Till alla er som säger att det här är fel. Det är inte framtiden som är grejen!
Sverige ska tillbaka till tiden när Domus hette Domus.. ... Till dom som säger – det är dit vi ska! Vill jag säga vi möts i valrörelsen 2014. Då ska vi ställa frågan om det är för framtiden vi ska rusta Sverige eller om vi ska rusta Sverige i röstande rakt bakåt i tiden. Jag vet vad jag tycker. Tack ska ni ha”. Här går rösten med ett enormt driv som abrupt tappar både fart, styrka och ton. Liksom Robert Gustavsson gör Reinfeldt tvärhalt inför en poäng: ”Jag vet vad jag tycker”. Och poängen går fram.

Tack Reinfeldt!

Här kan du lyssna på talet: SR, Aftonbladet
För fler analyser av talet: DN, SvD, Aftonbladet, Expressen.

Fridolins tankar om talskrivning



Som av en slump, fastän slumpen inte är någon tillfällighet, sprang jag på Gustav Fridolin (MP) och fick en promenad med det nya språkröret. Jag passade på att fråga om hans tankar kring talskrivning. Hur lägger han upp arbetet?

Inte så oväntat är det de snygga utspelen han vill åt. Fridolins tal var helt dominerat av skolpolitiken och han uttryckte en viss förvåning över folks förvåning över detta. "Det hänger samman med den omställning vi måste göra". Och för att kunna göra omställningar behöver man tänka igenom hur man skriver.

"Jag börjar med att utarbeta en stomme - vad vill jag ha sagt? Inte detta tycker jag utan mer med utgångspunkt i vad och hur dem jag talar med tänker. För det handlar om att förmedla mina tankar på ett sådant sätt att de känner att jag sätter ord på deras. Det handlar inte om att jag ska leverera svar eller egna slutsatser utan lyckas starta en tankeprocess hos dem som lyssnar".

I min bok har Fridolin förstått vad det handlar om. Jag kallar det för att stanna innan. Lägg inte orden i munnen på folk utan låt dem knäcka koden själva, det gör dem till medproducenter av budskapet och därigenom stannar det kvar i mycket högre utsträckning.

Tack Fridolin för pratstunden!

måndag 4 juli 2011

Partiledartal Almedalen 2011 Fridolin MP



Nu har det börjat! Fridolin (MP) var först ut och med en sprudlande entusiasm sprudlade även antalet budskap. Snällt räknat kom ett nytt budskap oftare än varannan minut. Det är lite för många, lite för ofta. Med tanke på att han i princip bara talade om ett enda område – skolan – förvånar det mig att han inte grupperade bättre. Men låt mig ta det från början.

Jag uppfattar syftet med talet att ta problemformuleringsinitiativet från framförallt Folkpartiet när det gäller skolpolitiken. Det är de unga som står i fokus i Fridolins tal även om lärarna får mycket taltid för utveckling, fortbildning och finna karriärvägar.

Temat för talet, eller huvudbudskapet, är den krokiga vägen till utveckling vilket han formulerade riktigt slagkraftigt:
"Den kortaste vägen mellan två punkter är ett rakt streck, men konstens, ekonomins och vetenskapens historia visar att det ofta är den lite krokigare vägen som visat sig vara den kortaste vägen till utveckling".

Målgruppen däremot är betydligt svårare att utkristallisera. De är naturligtvis unga människor som är på sin krokiga väg till utveckling. Det är naturligtvis även alla som håller skolan högt i vårt samhälle. Och det är alla som anser att folkhögskolor och KomVux blivit alltför nedprioriterade i vårt samhälle. Det är snarare lättare att gå från andra hållet och säga vilka som inte berörs av frågorna. Är det rätt valt att gå så brett? Det beror på. Om jag har rätt i analysen av syftet är det inte dumt att börja brett för att attrahera nya potentiella väljare att börja lyssna noggrannare på miljöpartiets budskap.

Fridolin själv, avsändaren, är på strålande humör i Almedalsparken och levererar talet med stor entusiasm. Och trovärdigheten? Bland de egna är och har Fridolin alltid varit en klippa. Men det är ofrånkomligt att han kommer att få jobba på sin trovärdighet (ethos) gentemot resten. Han har trots allt bara varit politiker med två års undantag.

Om vi då går in och tittar på hans argumentation tycker jag generellt att han visar på en medvetenhet kring berättelsens styrka. Ofta kan en berättelse eller bild säga mycket mer än en omständlig beskrivning. I detta tal blir det dock lite väl många personliga anekdoter där inte alla är helt relevanta för att driva vare sig argumentationen eller talet framåt. Även om de bygger visst ethos (trovärdighet). Som alltid bör du ha en avvägd fördelning av ethos, logos (nytta) och pathos (känslor) och det har Fridolin. Däremot kunde han bygga sin argumentation tyngre.

Men alla tre formerna av argument finns med. 1) Den retoriska slutledningen (syllogism och entymem): ”Ska skolan rätt hantera förändringarna i världen, måste den vara öppen mot världen”. 2) Påstående + bevis (citat, jämförelse, exempel och fakta/statistik): ”Feministen och folkbildaren Ellen Key sa en gång att den viktigaste egenskapen för en lärare är tålamodet. Värdet av lärargärningen kan man mäta först i framtiden”. Och sedan bygger han en argumentation utifrån detta. 3) Beteckningar (ords innehavande kraft): ”...den årliga kostnaden för att inte alla unga i en årskull får en ärlig chans”. Ärlig chans. Vem vill inte att alla barn ska få en ärlig chans?

Kanske är det sista exemplet det som starkast visar på Miljöpartiets styrka – att adressera frågor som ingen är emot?

Strukturmässigt går han ut starkt, trampar sedan lite vatten för att leverera en vacker avslutning. Här finns klara förbättringsmöjligheter. Det är 11 berättelser och 15 budskap. Minst. Och även om han snyggt paketerar varje sektion med en inledande historia som han sedan följer upp med en abstrakt slutsats som sedan byggs på med förtydligande konkretiseringar av miljöpartiets politik som han slutligen knyter ihop med inledningshistorien blir det lite för mycket. Av allt.

Rent tropiskt slår miljöpartiets ena språkrör in det mesta med metaforens hjälp. Han skapar bilder i språket som rätt förtjänstfullt förmedlar budskapet.

En stilig stilfigur som Fridolin nyttjar väl är den retoriska frågan. Den som inte förväntar sig något svar av sin publik. ”Men varför kommer den politiker som inget vill göra alltid undan samma granskande fråga? Vad är kostnaden för att inget göra? För att tågen står stilla? För att bostadsbristen växer? Vad kostar ett nedlagt bibliotek, en stängd fritidsgård eller ett enda barn som inte får en ärlig chans?” De valda exemplen engagerar många människor, inte bara från specifika geografiska områden och verkar således inkluderande.

En annan stilfigur är uppräkningens kraft. I följande fall en tricolon med klimax, dvs tre på varandra följande meningar med stegring. ”Sex miljarder är en faslig massa pengar. Det är mer än vad färjetrafiken till Gotland kostar på ett årtionde, mer än vad det kostar att anställa 7.500 lärare, mer än 180.000 påsar chips”. Den smarta flirten med vinterns omräkning i chipspåsar går inte publiken förbi och Almedalen skrattar högt.

Avslutningsvis avslutar Miljöpartiets nyvalda unga och samtidigt gamla språkrör med följande paronomasi (ordlek): ”Sverige är ett fantastiskt land, men ett land som ger upp om att vara fantastiskt för alla, är snart inte fantastiskt för någon”.

Tack Fridolin!