Lilla lady leker

Jag reagerade redan när Gubben i lådan började spela på radion. Här var en kille som kunde formulera sig på ett sätt som lockade mig att vilja lyssna igen. Och igen.

Sedan kom Lilla lady in i min värld och jag är helt knockad. Jag ryser och trummar sönder mina fingrar mot bordskanten.

Daniel Adams Ray leker med tecknen så att jag blir alldeles kollrig. Första versen:

En liten ros med ett hål i sin själ

Som gjorde rätt men av dåliga skäl

Hon hade drömmar om status och flärd

Men hon blev slav för sitt eget begär

Hon vet inte vad hon känner för

Lågan slocknar utan tändstickor

Du är bäst nu men du var bättre förr

Våra brister gör oss till människor

Det är nästan löjligt vackert. Metaforerna dansar i grym takt. De framförs med en attityd och ett närmast aggressivt och samtidigt varmt anslag. Stämsången lyfter raderna ytterligare och trummisen som hänsynslöst matar fram energin i en tajt produktion. Du förstår, jag är helt tagen.

Själ, skäl, flärd, begär. Rimmet behöver inte vara exakt. Det är ljudet han vill åt. (Och när satser slutar med samma ljud har vi med en homoioteleuton att göra).

Du är bäst nu men du var bättre förr

Våra brister gör oss till människor

Motsatsen och leken med hur vi komparerar verb. Assonansen i bäst och brist. Jag har tappat orden. Superlativiskt är det.

Excusez moi, ursäkta min franska. Adams Ray leker hämningslöst med språket. Pardon my french, men det är så befriande okrystat.

Jag gillar att du säger vad du tycker, men det du säger att du tycker säger inte mycket.

Jag gillar att du säger vad du tycker, men det du säger att du tycker säger inte mycket.

Vilken rytmiskt pärla. Och det i mina öron perfekt tajmade framförandet. Det är helt enkelt en alltför bra mening för att bara användas en gång. Och upprepningen hamrar fast känslan. Återigen. Jag är nere för räkning. Ska bara andas ett litet tag.

Flämtar Camilla