Flyttat

Bästa läsare,

jag har flyttat. Som vanligt har jag inte packat upp alla kartonger ännu, men ni är hjärtligt välkomna att titta förbi närhelst. Snart har jag importerat alla dessa blogginlägg till Retorikiskas nya boning. Under tiden finns allt gammalt kvar här.

Boken är äntligen redo att bli din! Vi hade bokreleasefest i onsdags och jag hämtar mig ännu ... I morgon flyger jag till Skellefteå för att göra lite PR i hemstaden. Ska bli riktigt kul. Snart ligger bilder från festen på nya hemsidan.

Varmt välkomna!

Retorik på Bromma Gymnasium

Igår var jag på Bromma Gymnasium och höll en föreläsning för medie- och retorikeleverna från år 2 och 3. Hur kul som helst! Som ni förstår av bilden gick vi igenom parteslära med några utvikningar.

Och som de kom igång:

Partesläran är retorikens arbetsprocess. För att läsa lite mer om intellectio - att förstå kan ni titta här.

I andra steget, inventio, tar du fram och bygger dina argument. Någon som gör detta på ett alldeles lysande sätt är Madeleine Leijonhufvud. Eller lyssna på Gudun Schyman när hon oförberedd får använda de sju frågornas metod.

När det gäller att strukturera, dispositio, kan du alltid tänka att du skriver ett tal.

För att sedan jobba med dina formuleringar, elocutio, kan du inspireras från en politisk valkampanj. Kom ihåg beteckningarnas betydelse! Vad var det Guillou gjorde egentligen?

Memoria handlar som namnet insinuerar om att komma ihåg. Inte bara du, utan även de du kommunicerar med. Vinca LaFleur var talskrivare åt President Clinton. Vill du läsa hennes råd?

Hur framför du din kommunikation? Vi talade inte särskilt mycket om actio, men det här är bra att tänka på och följande gör du bäst i att undvika.

Slutligen handlar det om analysis, att analysera. Gå tillbaka till första länktipset och stäm av att allt är med och att allt är rätt för just den här målgruppen.

Lycka till!

Stort tack för inbjudan Anders och Susanne.

Ser fram emot nästa fördjupningstillfälle gör Camilla

Livet blir bättre – Anton Hysén

Nu har inspelningarna börjat! Andra säsongen av "Det blir bättre" heter numera "Livet blir bättre" och kommer att börja sändas på TV3 i januari. Först ut är Anton Hysén. Jag jobbar med programmet som talskrivare och retorisk coach och igår hade vi vårt första möte.

När man skriver ett tal är det viktigt att börja med att förstå några olika parametrar. Därför satt Anton och jag och pratade mycket om varför han ställer upp i det här programmet, vem det är han framförallt vill ska lyssna på honom och vad han vill att de fortsätter tänka på när han slutat tala.

När man skriver ett tal för någon annan är det viktigt att lyssna, lyssna lite mer och slutligen lyssna ordentligt. Hur talar han? Vilka ord använder han? Fraser som återkommer? Talar han snabbt eller långsamt? Använder han många pauser? Talar han rakt eller i bilder? Etc. Anton talar och mitt bläck rinner.

När själva historian börjar lyfta från papperet är det dags att gå djupare in på hur han vill bygga sitt budskap. Ungefär i samma stund avtecknar sig ett ord på alla mina sidor. Jag frågar om han ser det och det gör han. Det är hans ord. Ordet som han sökt efter. Då vet jag. Då är jag hemma.

Och Anton? Det märks att killen är van att ha många blickar på sig. Kameran som Jocke trycker upp i våra nyllen är inte i mobilstorlek direkt. Ända är Anton avslappnad och snackar på. Jag får det jag behöver för att kunna göra mitt jobb trots att även Martin, Matilda och Abraham hänger runt omkring oss. Men många blickar är inte detsamma som många öron.

På söndag är det viktigt att Anton känner att det är hans budskap som står skrivet över hela sidan. Att det är hans röst som han bara ger ton. Det är det jag jobbar med denna vecka. För på söndag när vi är på Ullevi, och Anton för mikrofonen till sin mun i halvlek, är det han som ska leverera sin historia. Trots att han är nervös. Och då vill jag ha gjort ett så pass bra jobb att han känner att jag bara stenograferat.

Känner jag pressen? Såklart. Det här blir spännande.

(För er som vill veta mer om Anton, läs gärna hans blogg.)

Nu är den här!

Det har varit en tung graviditet. Förlossningen var besvärlig och innebar ångest, vånda och stress. Men nu är den här. Och allt det besvärliga är glömt. Såklart. Visst blev den fin?

Den är också fin i bokhyllan.

Och den är så liten och lätt att den passar alldeles ypperligt i dataväskan.

Snart i en bokhandel nära dig.

Var säger vem vad till vilka?

Det är klart att det är en fördel om du vet vad du vill. Jag dristar mig till och med att hävda att det är en förutsättning för att komma framåt. Men innan du börjar gå – stå still. Lyssna.

För att vara framgångsrik i din kommunikation behöver du veta hur omvärlden ser på det problem du vill lösa. (Och är det inget problem du vill lösa råder jag dig att vara tyst.) Närmare bestämt är det viktigt att veta vad din målgrupp tycker och tänker i frågan. Men nu går jag händelserna lite i förväg. Du behöver först bestämma dig för vem eller vilka dina målgrupper är. Och kanske beror det på syftet med din kommunikation. Kanske beror det på budskapet. Eller så får du rikta ditt budskap mot en specifik målgrupp för att vara framgångsrik. Det beror på. Och det är ingen annan som säkert kan säga förutom du.

Cicero utgick ifrån fem områden som du behöver förstå innan du sätter igång:

syfte

budskap

målgrupp

avsändare

sammanhang

Och alltså inte nödvändigtvis i den ordningen.

Det retorikiska syftet handlar om delectare, docere och movere. Dvs, att väcka välbehag, förståelse och känslor. Om du arbetar med marknadsföring talar vi istället om attitydmål, kunskapsmål och beteendemål. Vad vill du att mottagaren av din kommunikation ska tycka, förstå och känna? Oavsett vilken av dem du fäster ditt fokus på bör du inkludera alla tre. För argumentationens skull.

Budskapet ska vara så nedkokat att du kan twittra det. Kan du inte formulera ditt budskap på 140 tecken är du inte klar. Punkt.

Målgruppen kan vara en eller flera, med vilka du kommunicerar direkt eller indirekt. Men se till att du har koll och strategiskt väljer kanaler.

Avsändare kan du inte alla gånger anpassa för att optimera genomslaget. Ibland får du älska den du får. Och det kan vara du. Tänk då på att ta fram de delar av dig som bäst passar uppgiften. Istället för att vara ditt privata jag ikläder du dig rollen som ditt bästa professionella jag. Det brukar fungera alldeles ypperligt.

Och sammanhanget brukar kunna styras för att passa målgruppen/-erna. Bäst är som alltid att låta formen förmedla och stärka budskapet. När Mattias Svensson skulle ha lanseringsfest för sin bok Glädjedödarna valdes en lagerlokal vid Skogskyrkogården till festlokal. Jag är fortfarande imponerad av fingertoppskänslan.

Var säger vem vad till vilka? Börja med att förstå så faller det andra oftast väl ut. Lycka till!

I demokratins tjänst

Det här är ett gäng stolta, modiga, målmedvetna människor.

De berättade hårresande historier. Om flyktingläger, om fängelser.
Om kidnappning, våldsam tortyr, ockupation.

"Varför just vi?"

Om barn, vänner, grannar. Om sig själva.
Om bomber som förlamat ett tre år gammalt barn.
Om bomber som spred napalm.

"Varför just vi?"

Huden knottrar sig, tårarna kämpar för att bryta fram. Inte kan väl den som leder samtalet börja gråta? Inte. Men deras historier kryper in under och stannar.

Idag höll jag i en utbildning i politisk retorik för en delegation från Västsahara. För retorik är grunden för demokrati.
Jag är övertygad om att både de och undertecknad kommer att komma ihåg något från den här dagen för lång tid framöver.
Jag är också helt övertygad om att vi inte kommer att komma ihåg samma sak.

Bokens baksida

Använde ordet duvning i min baksidestext till boken som på något sätt kommer att heta "Retorikiska". Tänkte inspireras och slog på betydelsen.

Enligt SAOL: avbasning, skrapa; grundligt förhör, "gnuggning".

Synonymer.se har en något mer utökad betydelse: överhalning, omgång, körare; grundlig förberedelse, gnuggning, inpluggande, träning, tillrättavisning, avhyvling.

Jahaja. Jag menade naturligtvis i formen grundlig förberedelse. Är inte intresserad av att på något sätt förhöra, tillrättavisa eller avhyvla. Får skriva om. Igen.

Efter lite omvärldsanalys har jag insett att de allra flesta svenska böckerna har en rätt tråkig sammanfattning av sammanfattningarnas sammanfattning utan ens tillstymmelse till försök till att verkligen nyttja tillfället. De amerikanska är mycket vassare. Här finns även ofta citat från framstående branschpersoner eller recensenter. Hmm. Det skulle betyda att min bok kommer ut lite senare. Vill inte. Om de inte kastar sig över mitt manus förstås. Får se.

Jag frågade tidigare i veckan både på FB och twitter om hur folk vill att en baksidestext ser ut. Här kommer några av svaren:

Peter Chakraborty Vore det inte grymt snyggt med en tom baksida med en liten diskret uppmaning i stil med "Skriv din egen beskrivning av den här boken när du läst den." Sedan skriver du din egen text som försida i boken. Det har jag alltid velat se. :o)

Martin Angeby många adjektiv: Svindlande, intrikat, förbluffande, dråplig, magnestisk

davidwastberg David Wästberg

@

@Retorikiska om det är en non-fiction vill jag ha relevant info om författaren.

Som ni ser väldigt olika. Hur tänker du?

Retoriken i komiken

Sprang på följande dialog på FB:

Som sedan vidareutvecklades av min vän Niklas Frykman. Jag skrek rakt ut på Waynes coffee av skratt. Men skämten är inte för smarta människor. De är för oss som gillar kärnfysik:

”Some dark matter walks into a bar. The bartender doesn't understand the gravity of the situation.”

”Photon walks into a bar. Bartender says: ”You'll have to leave. We don't serve your kind here.” Photon: ”That's ok. I'll just wave.”

”An integer walks into a bar. Bartender: ”We don't want no trouble here”. Integer: That's ok. I'll be discrete.” (Faktiskt ännu roligare på svenska: Ett heltal går in i en bar. Bartendern: ”Vi vill inte ha bråk här. Heltalet: ”Ingen fara, jag kommer vara diskret.”)

Varför är de så roliga? Retorik såklart. Det roliga ligger i att vändningen har en betydelse inom kärnfysiken och en annan i det vardagliga språket. Någon som känner sig attraherad att fylla på?

Charmar Camilla

Ett kärlekstal till alla lärare

Det marscherades igår i Washington DC. "Save Our Schools" protesterade mot Obama-administrationens utbildningspolitik som fokuserar på standardiserade prov. Matt Damon håller ett mycket personligt tal till lärarna som slår an känslosträngar. Ingen analys idag, till det är jag alltför trött, men väl en text väl värd att läsa. Texten som följer är publicerad i the Washington Post's POST LOCAL:

I flew overnight from Vancouver to be with you today. I landed in New York a few hours ago and caught a flight down here because I needed to tell you all in person that I think you’re awesome.

I was raised by a teacher. My mother is a professor of early childhood education. And from the time I went to kindergarten through my senior year in high school, I went to public schools. I wouldn’t trade that education and experience for anything.

I had incredible teachers. As I look at my life today, the things I value most about myself — my imagination, my love of acting, my passion for writing, my love of learning, my curiosity — all come from how I was parented and taught.

And none of these qualities that I’ve just mentioned — none of these qualities that I prize so deeply, that have brought me so much joy, that have brought me so much professional success — none of these qualities that make me who I am ... can be tested.

I said before that I had incredible teachers. And that’s true. But it’s more than that. My teachers were EMPOWERED to teach me. Their time wasn’t taken up with a bunch of test prep — this silly drill and kill nonsense that any serious person knows doesn’t promote real learning. No, my teachers were free to approach me and every other kid in that classroom like an individual puzzle. They took so much care in figuring out who we were and how to best make the lessons resonate with each of us. They were empowered to unlock our potential. They were allowed to be teachers.

Now don’t get me wrong. I did have a brush with standardized tests at one point. I remember because my mom went to the principal’s office and said, ‘My kid ain’t taking that. It’s stupid, it won’t tell you anything and it’ll just make him nervous.’ That was in the ’70s when you could talk like that.

I don’t know where I would be today if my teachers’ job security was based on how I performed on some standardized test. If their very survival as teachers was based on whether I actually fell in love with the process of learning but rather if I could fill in the right bubble on a test. If they had to spend most of their time desperately drilling us and less time encouraging creativity and original ideas; less time knowing who we were, seeing our strengths and helping us realize our talents.

I honestly don’t know where I’d be today if that was the type of education I had. I sure as hell wouldn’t be here. I do know that.

This has been a horrible decade for teachers. I can’t imagine how demoralized you must feel. But I came here today to deliver an important message to you: As I get older, I appreciate more and more the teachers that I had growing up. And I’m not alone. There are millions of people just like me.

So the next time you’re feeling down, or exhausted, or unappreciated, or at the end of your rope; the next time you turn on the TV and see yourself called “overpaid;” the next time you encounter some simple-minded, punitive policy that’s been driven into your life by some corporate reformer who has literally never taught anyone anything. ... Please know that there are millions of us behind you. You have an army of regular people standing right behind you, and our appreciation for what you do is so deeply felt. We love you, we thank you and we will always have your back.

Partiledartal Almedalen 2011 Björklund (FP)

Det var en folkpartistisk partiledare på strålande humör i Almedalen på onsdagen. Korrektion. Det var en liberal partiledare på strålande humör vi såg som avsändare på scenen. Och som han talade. Detta var ett av de bästa talen han någonsin framfört framför mina ögon och öron. Ja, jag var imponerad i fjol, och jag är än mer imponerad i år. För i år hade han tränat mer. Framförandet var bättre. Och rent konkret var vice statsministern, till skillnad från statsministern, väldigt konkret. En klar fördel om man vill att mottagarna ska förstå budskapet.

Själva innehållet i talet var starkt ideologiskt färgat. Som för att poängtera och skapa identifikation med fler hade Björklund lagt det folkpartistiska åt sidan till förmån för det liberala. Syftet med talet var att på flera olika sätt visa på att det är liberalerna som bäst leder Sverige in i framtiden.

Målgruppen är naturligtvis alla som titulerar sig liberala, vilket sannolikt är fler än de som röstar på FP, men min känsla är att Folkpartiledaren faktiskt räknar in samtliga röstberättigade i Sverige. Varför? Jo, på det sätt som han talar inkluderande och individuellt. Björklund gör det lätt för alla och envar att identifiera sig med det han vill att de ska känna för och alienera sig mot motsatsen. Han säger att du är viktig, vad du tycker och känner är viktigt. Han säger att ”Varje människa är en unik individ och kan aldrig reduceras till en kugge på kugghjul eller till enbart en delmängd av ett kollektiv”.

Huvudbudskapet kommer i avslutningsfrasen men verkar mest som en renat koncentrat av övriga budskap då detta varit talets genomgående tema: ”1900-talet tillhörde socialismen. Men 2000-talet tillhör liberalismen.” Antalet budskap räknar jag till tio. Inte hysteriskt många, men ändå minst ett för mycket.

När det gäller uppbyggnaden av argumentationen ser jag en sällan skådad variation i politiska tal:

1. I inledningen till stycket om skolan:
"Sedan i fredags, den 1 juli, har Sverige en ny skollag.
Sedan i fredags har Sverige ett nytt betygssystem.
Sedan i fredags har Sverige nya läroplaner.
Sedan i fredags har Sverige lärlingsutbildningar.
Sedan i fredags har Sverige en ny lärarutbildning.
Sedan i fredags påbörjar Sverige införandet av lärarlegitimation.
Sedan i fredags har Sverige en ny gymnasieskola.
Reformtakten i svensk skola har aldrig varit högre.”
Sju fakta staplade på varandra ger känslan av att antalet reformer som gjorts är många. På retorikiska blir det sju överpremisser som visserligen saknar underpremisser men till sist kommer slutsatsen: ”Reformtakten i svenska skola har aldrig varit högre”. Vem kan säga nej till det? Det är alltså inte en korrekt syllogism, och inte heller ett korrekt entymem, men argumentationssättet handlar om den logiska slutledningen inom retorik. (Att sedan meningarna börjar på samma sätt, en anafor, hjälper till att skapa skjuts i budskapet).

2. Det andra sättet att argumentera är att uttala ett påstående och sedan underbygga det med bevis. I detta tal finns alla olika slags bevis. När Björklund talar om världens högsta marginalskatter som han kallar straffskatt på utbildning säger han: ”Den som tvekar om individuella drivkrafters betydelse för ett lands utveckling bör studera den koreanska halvön”. Och sedan exemplifierar han genom att jämföra Nord- och Sydkoreas utveckling sedan kommunismen tagit över den norra och kapitalismen styrt den södra halvön. När Björklund sedan talar om skolan och dess nuvarande situation belyser han utvecklingen genom att citera den f.d. Socialdemokratiska skolministern Ylva Johanssons visioner för skolan: ”Den har släppt katederundervisning och klassundervisning. Eleverna…håller på med olika saker, i olika rum, vid olika tider…Det ser kanske rörigt ut, ungefär som på dagis…”. Och exemplet ovan - ”Sedan i fredags...” visar på hur han argumenterar med fakta.

3. Det tredje och sista sättet att argumentera är att använda beteckningar, ord med värdeladdat innehåll. Från inledningen: ”Orden de klottrat uppfattades som samhällskritik. I ett mörkt rum blev barnen torterade; slagna blodiga och de fick naglarna utdragna”. Vice statsministern låter således ordet ”klottra” ställas mot ”samhällskritik” och sedan ”tortyr” etc. Ordvalen hjälper till att måla bilden av det orealistiska, det överdrivna.

Den retorikiska tårtan är ovanligt balanserad. Inledningen väcker känslor (pathos), den stora massan budskap och argumentation bygger på nytta (logos) och trovärdighet (ethos) men färgas lätt av känslor som nästan smygs in i argumentationen. Som alltid anser jag dock att Alliansföreträdarna skulle tjäna på mera känslor.

Strukturen på talet är mycket bra. Trots det är det här min starkaste kritik framförs. Inledningen är inte optimal. Det är två historier som följs av ett faktaavsnitt innan själva budskapen och argumentationerna egentligen framförs. Hade jag suttit med detta tal hade jag saxat bort allt utom stycket om globaliseringsmötet i Göteborg. Där finns friheten från första stycket, där finns fakta från tredje stycket och där finns de starka formuleringarna som fäster sig hos mottagarna av budskapet. ”De hade fel om socialismen. De hade fel om protektionismen. De hade fel om den kapitalistiska marknadsekonomin. De hade fel om frihandeln. De hade fel om globaliseringen. De hade fel, fel, fel.” För sedan kommer hela poängen: ”Allvarligt talat; varför skulle de politiska idéer som har haft fel i hundra år, vara bättre på att leda oss in i framtiden, än de politiska idéer som har haft rätt i hundra år?”.

Stilistiskt då? Förutom det jag redan tagit upp - inte så mycket, men det finns några välbyggda meningar. Först några metaforer: ”En europeisk union innebär inte att allt alltid är i harmoni. Unionen innebär att vi har organ och mekanismer för att hantera konflikter vid sammanträdesbord i stället för på slagfält” och "I gårdagens Europa byggde vi murar. I morgondagens Europa bygger vi broar". Ja, bilder är starka förmedlare av budskap. Att använda motsatser likaså. Sedan en allitteration: ”Klassresan börjar i klassrummet”. Vi har hört den förr men den växer i styrka av upprepningen. Härnäst ett tretal (tricolon): ”De finns inom alla branscher, de har kommit från hela världen och funnits under alla år”. Och slutligen en diasyrmus (förlöjligande): ”För socialdemokratiska partiledare var det bättre förr. De var alltid statsministrar på 1900-talet. De slapp att samarbeta med de rödgröna partierna”.

Avslutningen? ”Låt Håkan Juholt drömma sig tillbaka. Vi andra drömmer om framtiden. 1900-talet tillhörde socialismen. Men 2000-talet tillhör liberalismen”. Björklund avslutar med själva poängen. Som stannar kvar. Det enda jag undrar över är varför känslan av att han talat som oppositionspolitiker etsar sig fast i mig.

Talet i sin helhet kan du läsa hos FP, lyssna på hos SR eller beskåda på SVTplay. Andra analyser finns bl.a. hos SvD, DN, och Aftonbladet.

Det är inget fel att vara en Hermione!

Nej Katrine Kielos, det är inget fel att vara en Hermione! Det är helt rätt.

Ur ett retorikiskt perspektiv är det så att ju mer påläst du är, desto mer spontan och avslappnad kommer du att vara vid framförandet, vilket i sin tur ger att du blir mer trovärdig. En riktigt duktig retoriker är så väl förberedd att hon inte verkar förberedd. En paradox javisst, men visst gillar även du dem som till synes bara pratar på med en röd tråd, ger dig några skratt och några insikter?

Att läsa på är inte ett tecken på osäkerhet. Det är ett tecken på ödmjukhet inför uppgiften och sammanhanget, ett tecken på insikt i att det alltid finns mer att lära, fler synvinklar att skåda och belysa.

Och nej, det är inget fel med att ta ordet när du anser att du har något att tillföra debatten, och inte heller ska du skämmas för att du kan svara på komplicerade eller komplicerat ställda frågor. Oavsett.

Jag tror dock inte att det handlar om att många kvinnor behöver stärka sitt självförtroende för att våga hålla ett oförberett anförande. Jag tror att det handlar om att många kvinnor skulle må bra av att sänka kraven på sig själva inför oförberedda anföranden. Du kommer med stor sannolikhet att göra alldeles ypperligt ifrån dig - om du framför det med känsla och engagemang. Men strukturen kommer du aldrig ifrån. Och mer om det kan du läsa här.

Om jag är en Hermione? Självklart. Alla dagar i veckan.

Partiledartal Almedalen 2011 Ohly (V)

Tisdagen var Vänsterpartiets dag i Almedalen. Lars Ohly hade förmodligen inte de bästa förutsättningarna att vara på topp (Jonas Sjöstedt lanserade sin motkandidatur till partiledarposten) och det märktes. Orden var stundom mer arga än Ohly själv.

Syftet med talet - att återuppbygga förtroende för Vänsterpartiet som en vänsterkraft att räkna med. Ohly sätter tonen redan i inledningen "Nu ska vi tala allvar" och följer sedan upp.

Huvudbudskapet är att ett regeringsalternativ från vänstern måste formulera en tydligare vision om framtiden som inger hopp om att Sverige faktiskt kan bli bättre för alla, inte bara för några. "Det handlar om att bygga ett samhälle där ingen faller igenom, ett samhälle som håller ihop". Problemet jag ser är att detta drunknar i alla underbudskap som inte direkt underbygger huvudbudskapet. Liksom i fjol var det en massa uppradningar av åsikter utan särskild inbördes ordning. För att räkna snällt var det 17 underbudskap som med svårighet byggdes samman. Dessutom återkom några flera gånger.

Målgruppen då? Ja, detta är ett ideologiskt tal och de vänder sig framförallt mot de redan övertygade, men kan även locka de som hänger i gränstakterna. Det är stora penseldrag som målas och där kan fler känna sig träffade och manade. Däremot är det inget som drar sympatisörer från de andra blocken.

Som avsändare står kollektivet. Ohly är bara rösten för kollektivet vilket avspeglas i tilltalet genom hela talet. Det är ”vi”, ”vi vänsterpartister”, ”vi i vänsterpartiet”. Innehållet bärs i formen. Men anslaget kan även uttolkas som trevare för att söka stärka sitt personliga mandat inom partiet.

Vänsterpartiets retorikiska tårta är väldigt skev. Jag har för flera år sedan gjort spaningen att partier på vänsterkanten domineras av pathos (känslor) och partier på högerkanten av logos (nytta). Jag ser fortfarande samma struktur. Däremot gör Ohly en stark insats att söka bygga sitt ethos (trovärdighet) genom att han tar upp problemen de står inför på ett konkret sätt. Kollektivet har sett det och de arbetar med det.

Rent strukturellt var talet ingen höjdare. Min främsta invändning är att han inte har en röd tråd genom massan som utgör själva politiken. Vissa frågor nämns knappt, t. ex. slänger han plötsligt in en mening om funktionshindrade som helt saknar underbyggnad, andra frågor återkommer han till flera gånger - ex: riskkapitalisterna och skolan.

Däremot var innehållet mycket intressant. Ohly inleder med att sänka sig själv=sitt parti: "Vänstern har minskat i styrka och vi har haft svårt att finna vår plats i det nya politiska landskap som växer fram... ...Då har vi problem med vår trovärdighet, vårt tilltal och vår roll. Det är en kris som vi är medvetna om och arbetar för att övervinna". Och han återkommer till detta problem senare i talet: "Vi i Vänsterpartiet har en mer ansvarsfull och långsiktig politik. Vi lägger fullt finansierade förslag i riksdagen. Vi är måna om såväl ekonomisk som politisk stabilitet. Vi levererar en politik som det finns täckning för. Men det är inte vad många människor tror". Och avslutar. "Det måste vi bli bättre att tala om". Ja, eller visa i handling istället. Detta är endast påståenden som inte uppbackas av några bevis vilket gör att trovärdigheten i påståendena inte infinner sig.

Ohly argumenterar inte särskilt bra på det klassiskt retoriska manéret, men mycket bra med beteckningar. Beteckningar är ord med stark betydelse. I detta Almedalstal radas de upp som ett pärlband. Eller kanske snarare plastkulor på sytråd. Först några tagna ur sitt sammanhang: "illusionspolitik", "lura", "hätsk", "gräddfil", "praktisk solidaritet" och "isolationistisk politik". Sedan ett stycke där argumentationen helt styrs av orden - beteckningarna: "Vi kan skapa regler mot vårdslös utlåning och spekulation, i Sverige och internationellt. Vi kan låta bankerna betala åtminstone en del av det som bankkunderna och skattebetalarna förlorat. Vi kan göra det svårare att tjäna snabba pengar på riskfyllda investeringar. Vi kan bygga solidariska samhällen med stabila statsfinanser". Och en till pärla: "Vår politik innehåller inga ansvarslösa ofinansierade skattesänkningar, vi pytsar inte iväg skattepengar avsedda till vård och utbildning till riskkapitalbolag i skatteparadis". Ordet pytsa argumenterar i sig. Känner du? Att argumentera med beteckningar är något som även Guillou gör mycket väl.

Stilnivån når ny berg-och-dalbanenivå. Det är alltifrån vardagsslang till ett högt sofistikerat språk. Talet är fyllt av uttryck och formuleringar som talar väl till målgruppen. "Vill man låta sitt liv styras av hat och rädsla...". "Klassamhället har ändrat karaktär, men orättvisorna består". "Vänsterns uppgift är att återupprätta solidariteten i samhället". Från denna vanliga klassretorik till ordet "levnadsbetingelser". Vem hade satsat pengar på det ordet i ett vänsterpartistiskt Almedalstal?

Apropå pärlor så har talet flera fantastiska utsmyckelser. "Varför är vinsterna alltid privata, när skulderna ska betalas tillsammans?" och "De privata vinsterna i vården är offentliga förluster för skattebetalarna". Båda är motsatsfigurer där motsatserna sätts i par mot varandra. Den första sätter vinst mot skuld och privat (individuell) mot tillsammans. Mycket socialistiskt. Den andra likaså. Den andra sjunger dessutom skönt i tretal (tricolon).

Och här en allitteration sammanbyggd med en motsats: "Välfärd för alla handlar inte om välgörenhet".

En annan av Ohlys styrkor ligger i hans bildspråk. Om euron: "Ni ville installera en termostat i Frankfurt som skulle styra elementen i både Cypern och Norrbotten". Och: "Rasismen är ett cancer i samhällskroppen". Metaforer båda två.

Avslutningsvis avslutas talet starkt ideologiskt. ”En vänster... som syftar till att stärka demokratin och minska de skillnader som finns i makt över det egna livet och samhällsutvecklingen i stort”. Med anaforernas inramning (alla meningar börjar på samma sätt, i detta fall ”En vänster som...”) sammanfattar Ohly vad vänstern och detta tal handlar om. Sedan kommer uppmaningen: ”Det är den vänstern som vi behöver vara många som är med och skapar. Och du är välkommen du också”. Bra rent teoretiskt, men kraften i anslaget saknas. För att stå stark både som parti och som partiordförande behöver Lars Ohly gaska upp sig och bli lite mer arg. Det verkar vara tonen för dagen.

Här kan du läsa talet i sin helhet. Det går även att bevittna på SVT Play och TV4play. Andra analyser kan läsas på DN, Aftonbladet, Expressen.

Partiledartal Almedalen 2011 Reinfeldt M

Måndagen var Moderaternas dag här i Almedalen. Reinfeldts humör var på topp och han framförde sitt tal med stor inlevelse. Och avsändaren hade tränat. Det var en statsminister med väl avvägda betoningar med en röst som lekte med budskapen på ett utstuderat sätt. Ungefär som en skådespelare jonglerar med sina repliker. I stundens hetta berördes jag, men när jag lyssnar för andra gången träder den genomarbetade förberedelsen fram lite för tydligt.

I stora drag handlade talet om stora drag. Statsministern målar upp världen såsom den ser ut och rent metonymiskt säger han med samma ord att han har koll på Sverige. Syftet med talet verkar vara att förstärka Reinfeldts och Moderaternas position som de ansvarstagande i svensk politik. Men Reinfeldts smarta tal blir lite för smart. Abstraktionsnivån ligger för högt oavsett vilken målgrupp han vänder sig mot. I och med att budskapen saknar konkretion, och dessutom i mångt och mycket saknar konkreta krokar för den del av minnet som registrerar, stannar inte politiken kvar. Inom retoriken trycker vi på att det du vill att folk ska komma ihåg ska vara konkret, det du måste säga men inte vill att folk ska komma ihåg ska du hålla abstrakt. Kanske var det en del av strategin i detta tal? Hur som helst fungerade det inte.

Målgruppen känns inte homogen. Det är både flirtar och kängor vänsterut samtidigt som han naturligtvis underhåller de egna. Ord med stark historisk anknytning till vänsterpartierna såsom ”rättvisa” och ”inkluderande” används vid ett flertal tillfällen i samband med historiskt sett högerfrågor som frihet, handel, tillväxt och marknadsekonomi: ”Vi måste ha en inkluderande tillväxt, därför att den måste komma alla till del. Därför att den måste vara rättvis”. I avslutningen används diasyrmus (att göra narr av) på en återigen abstrakt nivå för att sparka mot vänsterpartiernas uppfattade ovilja eller oförmåga till utveckling. Inkluderande och exkluderande. Vem identifierar sig då?

Konkreta budskap är svåra att uppfatta. Förutom tillsättningen av en framtidskommission. Men Reinfeldt talar om att bekämpa fattigdom, att bädda för att kunna ta hand om en ökande mängd äldre i vårt samhälle. Han driver fortfarande arbetslinjen och lyfter betydelsen av att få fram nya jobb i nya sammanhang. Och han nöter in hur vi måste modernisera vår ekonomi.

Den retorikiska tårtan hos statsministern är obalanserad. Ethos (trovärdighet) fullkomligt dominerar och underbyggs av logos (nytta). Men vi är inte så logiska, vi är zoologiska. Våra känslor måste väckas för att vi ska känna lust så att hormonet dopamin flödar vilket är en förutsättning för ett visst protein ska bildas. Så att vi minns. Men Reinfeldts agerande uppväger nästan helt för den pathosargumentativa bristen i talet.

Rent strukturellt börjar han i yttre rymden för att arbeta sig genom den globala situationen på vårt jordklot för att slutligen, via Europa, landa i Sverige. Strukturen att först ge en holistisk bild över verkligheten stärker innehållet som har samma format.

Stiliga stilfigurer finns det inte så gott om. Men här kommer en: ”Det är en multipolär värld som nu växer fram. Det växer nu i världen där det förr inte växte. Och där det förr växte har man växtverk.” Ni får ursäkta men själva namnet undflyr mig nu. Jag lovar att uppdatera.

En trop som nyttjas genom hela talet är metonymin. Även tropen stärker innehållet eftersom en metonymi arbetar holistiskt för att ge en realistisk effekt, dvs den uttalade berättelsen får verka som en beskrivning för hela situationen. Metonymier går alltså mot verkligheten och tropen baseras på närhet till det ersatta. Reinfeldt använder bland annat några få uttalade ”länder som Rwanda, Burundi, Swaziland” för att beskriva situationen i Afrika. För att konkretisering berör mer. Och för att vi ska känna hur länge sedan 1978 egentligen är får vi följande: ”1978 då var Ola Ullsten statsminister”. Om du som jag inte minns den här tiden, i mitt falla för att jag bara var barn, sätts dessa 33 år i ett känslomässigt uttryck. ”Det är ett tag sedan” som sedan följer blir värsta litotesen (underdriften). Samtidigt värsta ironin. Och ironisk är Reinfeldt vid flera tillfällen. Men med hjälp av en välstämd stämma ljuder ironin klar och tydlig över Almedalen.

Jag har redan varit inne på olika beteckningar som används argumentativt. "Vi måste ha en inkluderande tillväxt, därför att den måste komma alla till del. Därför att den måste vara rättvis". Några andra är ordet ”modernisera” och ”hållbart”. De gröna ska således också finna sitt i detta tal.

Och till sist: ”Till alla er som säger att det här är fel. Det är inte framtiden som är grejen!
Sverige ska tillbaka till tiden när Domus hette Domus.. ... Till dom som säger – det är dit vi ska! Vill jag säga vi möts i valrörelsen 2014. Då ska vi ställa frågan om det är för framtiden vi ska rusta Sverige eller om vi ska rusta Sverige i röstande rakt bakåt i tiden. Jag vet vad jag tycker. Tack ska ni ha”. Här går rösten med ett enormt driv som abrupt tappar både fart, styrka och ton. Liksom Robert Gustavsson gör Reinfeldt tvärhalt inför en poäng: ”Jag vet vad jag tycker”. Och poängen går fram.

Tack Reinfeldt!

Här kan du lyssna på talet: SR, Aftonbladet
För fler analyser av talet: DN, SvD, Aftonbladet, Expressen.

Fridolins tankar om talskrivning

Som av en slump, fastän slumpen inte är någon tillfällighet, sprang jag på Gustav Fridolin (MP) och fick en promenad med det nya språkröret. Jag passade på att fråga om hans tankar kring talskrivning. Hur lägger han upp arbetet?

Inte så oväntat är det de snygga utspelen han vill åt. Fridolins tal var helt dominerat av skolpolitiken och han uttryckte en viss förvåning över folks förvåning över detta. "Det hänger samman med den omställning vi måste göra". Och för att kunna göra omställningar behöver man tänka igenom hur man skriver.

"Jag börjar med att utarbeta en stomme - vad vill jag ha sagt? Inte detta tycker jag utan mer med utgångspunkt i vad och hur dem jag talar med tänker. För det handlar om att förmedla mina tankar på ett sådant sätt att de känner att jag sätter ord på deras. Det handlar inte om att jag ska leverera svar eller egna slutsatser utan lyckas starta en tankeprocess hos dem som lyssnar".

I min bok har Fridolin förstått vad det handlar om. Jag kallar det för att stanna innan. Lägg inte orden i munnen på folk utan låt dem knäcka koden själva, det gör dem till medproducenter av budskapet och därigenom stannar det kvar i mycket högre utsträckning.

Tack Fridolin för pratstunden!

Partiledartal Almedalen 2011 Fridolin MP

Nu har det börjat! Fridolin (MP) var först ut och med en sprudlande entusiasm sprudlade även antalet budskap. Snällt räknat kom ett nytt budskap oftare än varannan minut. Det är lite för många, lite för ofta. Med tanke på att han i princip bara talade om ett enda område – skolan – förvånar det mig att han inte grupperade bättre. Men låt mig ta det från början.

Jag uppfattar syftet med talet att ta problemformuleringsinitiativet från framförallt Folkpartiet när det gäller skolpolitiken. Det är de unga som står i fokus i Fridolins tal även om lärarna får mycket taltid för utveckling, fortbildning och finna karriärvägar.

Temat för talet, eller huvudbudskapet, är den krokiga vägen till utveckling vilket han formulerade riktigt slagkraftigt:
"Den kortaste vägen mellan två punkter är ett rakt streck, men konstens, ekonomins och vetenskapens historia visar att det ofta är den lite krokigare vägen som visat sig vara den kortaste vägen till utveckling".

Målgruppen däremot är betydligt svårare att utkristallisera. De är naturligtvis unga människor som är på sin krokiga väg till utveckling. Det är naturligtvis även alla som håller skolan högt i vårt samhälle. Och det är alla som anser att folkhögskolor och KomVux blivit alltför nedprioriterade i vårt samhälle. Det är snarare lättare att gå från andra hållet och säga vilka som inte berörs av frågorna. Är det rätt valt att gå så brett? Det beror på. Om jag har rätt i analysen av syftet är det inte dumt att börja brett för att attrahera nya potentiella väljare att börja lyssna noggrannare på miljöpartiets budskap.

Fridolin själv, avsändaren, är på strålande humör i Almedalsparken och levererar talet med stor entusiasm. Och trovärdigheten? Bland de egna är och har Fridolin alltid varit en klippa. Men det är ofrånkomligt att han kommer att få jobba på sin trovärdighet (ethos) gentemot resten. Han har trots allt bara varit politiker med två års undantag.

Om vi då går in och tittar på hans argumentation tycker jag generellt att han visar på en medvetenhet kring berättelsens styrka. Ofta kan en berättelse eller bild säga mycket mer än en omständlig beskrivning. I detta tal blir det dock lite väl många personliga anekdoter där inte alla är helt relevanta för att driva vare sig argumentationen eller talet framåt. Även om de bygger visst ethos (trovärdighet). Som alltid bör du ha en avvägd fördelning av ethos, logos (nytta) och pathos (känslor) och det har Fridolin. Däremot kunde han bygga sin argumentation tyngre.

Men alla tre formerna av argument finns med. 1) Den retoriska slutledningen (syllogism och entymem): ”Ska skolan rätt hantera förändringarna i världen, måste den vara öppen mot världen”. 2) Påstående + bevis (citat, jämförelse, exempel och fakta/statistik): ”Feministen och folkbildaren Ellen Key sa en gång att den viktigaste egenskapen för en lärare är tålamodet. Värdet av lärargärningen kan man mäta först i framtiden”. Och sedan bygger han en argumentation utifrån detta. 3) Beteckningar (ords innehavande kraft): ”...den årliga kostnaden för att inte alla unga i en årskull får en ärlig chans”. Ärlig chans. Vem vill inte att alla barn ska få en ärlig chans?

Kanske är det sista exemplet det som starkast visar på Miljöpartiets styrka – att adressera frågor som ingen är emot?

Strukturmässigt går han ut starkt, trampar sedan lite vatten för att leverera en vacker avslutning. Här finns klara förbättringsmöjligheter. Det är 11 berättelser och 15 budskap. Minst. Och även om han snyggt paketerar varje sektion med en inledande historia som han sedan följer upp med en abstrakt slutsats som sedan byggs på med förtydligande konkretiseringar av miljöpartiets politik som han slutligen knyter ihop med inledningshistorien blir det lite för mycket. Av allt.

Rent tropiskt slår miljöpartiets ena språkrör in det mesta med metaforens hjälp. Han skapar bilder i språket som rätt förtjänstfullt förmedlar budskapet.

En stilig stilfigur som Fridolin nyttjar väl är den retoriska frågan. Den som inte förväntar sig något svar av sin publik. ”Men varför kommer den politiker som inget vill göra alltid undan samma granskande fråga? Vad är kostnaden för att inget göra? För att tågen står stilla? För att bostadsbristen växer? Vad kostar ett nedlagt bibliotek, en stängd fritidsgård eller ett enda barn som inte får en ärlig chans?” De valda exemplen engagerar många människor, inte bara från specifika geografiska områden och verkar således inkluderande.

En annan stilfigur är uppräkningens kraft. I följande fall en tricolon med klimax, dvs tre på varandra följande meningar med stegring. ”Sex miljarder är en faslig massa pengar. Det är mer än vad färjetrafiken till Gotland kostar på ett årtionde, mer än vad det kostar att anställa 7.500 lärare, mer än 180.000 påsar chips”. Den smarta flirten med vinterns omräkning i chipspåsar går inte publiken förbi och Almedalen skrattar högt.

Avslutningsvis avslutar Miljöpartiets nyvalda unga och samtidigt gamla språkrör med följande paronomasi (ordlek): ”Sverige är ett fantastiskt land, men ett land som ger upp om att vara fantastiskt för alla, är snart inte fantastiskt för någon”.

Tack Fridolin!

Retorikiska på juridiska

Under hösten kommer jag att hålla i diverse frukostseminarieserier. Först ut är argumentation och påverkan för jurister i samarbete med Legally Lady hos Blendow. Jag rekommenderar varmt alla kvinnor att boka redan nu eftersom vi har ett begränsat antal platser. Är du man, jurist och vill vara med? Sänd ett mejl till linda.frivik@blendow.se så tar vi fram en till seminarieserie redan under hösten som du kan anmäla dig till.

Varför behöver jurister retorik? Ärligt talat - du är dagligen beroende av att använda rätt argument, formulerat på rätt sätt, till rätt mottagare i rätt sammanhang. Både skriftligt och verbalt. Jag har svårt att tänka mig någon annan yrkesgrupp som i högre utsträckning lever på sin kommunikativa förmåga utan att det är det som står på visitkortet.

Fullständig kursbeskrivning får du via Blendow, men vi kommer att gå igenom argumentationsteknik ur ett retoriskt, semiotiskt och kommunikationspsykologiskt perspektiv. Dessutom får du min nya bok "Retorikiska. På svenska." i förväg - innan den kommit ut i butikerna. Bara det!

För att ni verkligen ska få känna hur argumentation är en process kommer du att få uppgifter att lösa mellan seminarierna. Om du vill. Jag vet att du har ohyggligt mycket annat som ska skrivas. En inlärning blir dock mycket starkare om du samtidigt praktiserar teorin. Det är upp till dig.

Jag ser fram emot att lära känna dig bättre fram emot höstkanten. I september kavlar vi upp ärmarna. Under tiden får du gärna återkomma till denna blogg. Det finns redan mycket matnyttigt för den hungrige och under nästa vecka kommer den att fyllas med tankar från Almedalen, både retorikiska analyser av politikernas tal och andra kommunikativa tankar.

På återläsande, nyhörande och nyseende!

önskar Camilla

Grund för utfrågning?

Alla ni som råkar befinna er i Stockholm lördag den 2 juli är varmt välkomna till Kungsträdgården och Stockholm Green Festival. Vid tvåsnåret kommer jag att hålla i en utfrågning av Svenskt Vattens Fredrik Vinthagen under rubriken "Kan du lita på det svenska kranvattnet?".

Just nu sitter jag och skriver utfrågningsmanus. Det är mycket att tänka på.

Det viktigaste är alltid att veta vad syftet med utfrågningen är, vilket budskap du vill förmedla, vem som är målgrupp, (vilka som är mottagargrupp), vem avsändaren är och i vilket sammanhang detta utförs.

Syftet med utfrågningen är (naturligtvis) att sätta fokus på det svenska kranvattnet. Kan vi lita på det?

Budskapet handlar om att förmedla vad som kommer att krävas framledes för att säkerställa den höga kvaliteten med tanke på de förändringar som sker runt omkring oss. Vad kan jag som individ göra för minska mitt vattenavtryck?

Målgruppen är alla som kommer att ta del av utfrågningen, antingen på plats i Kungsan eller via filmat material, media och bloggar. Med få undantag tillhör vi alla ett VA-kollektiv som förser oss med kranvatten. Oavsett vilket så intar vi i snitt flera liter renat vatten per dag. Vi är således alla även en del av den påverkan som kranvattnet utsätts för innan det går tillbaka i kretsloppet. Därmed hävdar jag att alla tillhör målgruppen.

Avsändare av budskapet är på ett övergripande plan Svenskt Vatten. Men det går genom en talesperson - Fredrik Vinthagen. Dessutom är undertecknad en del i detta eftersom huruvida Vinthagen får fram sitt budskap eller ej delvis beror på vilka slags frågor jag ställer. Och som alltid handlar det om att ställa frågor på det som du vill ska belysas och som du vill att andra ska uppfatta som viktigt. Det gäller att vara relevant och inte heller missa att ta upp förväntade frågor. Från publikens sida.

Sammanhanget är väl definierat. Stockholm Green Festival i Kungsträdgården den 2 juli 2011 klockan 14.00. Jag hoppas att vi ses!

Uppmuntrar Camilla

Att skriva en bok

Det har knappast undgått någon som läser denna blogg (eller följer FB-sidan, eller twitter) att jag hållit på att skriva en bok ett tag nu. "Retorikiska. På svenska." heter den. Och det är precis som de säger: Det stora arbetet med boken startar när du lämnar in den till förlaget. Det spelar ingen roll att jag läst varenda text mer än femtio gånger. Det spelar ingen roll att jag korrläst, att andra korrläst, att andra kommenterat. Jag skriver utifrån mitt perspektiv och min redaktör läser utifrån generella läsares perspektiv. Det tar tid.

Hon reviderar min text, jag reviderar hennes revideringar och sedan reviderar hon mig igen. Jag godkänner det mesta, hon accepterar att jag inte accepterar allt. Lärorikt. Men nu har vi lagt in högsta växeln för att bli klara med allt innan semestrarna. Ja, eller hennes. Är man egenföretagarare som undertecknad jobbar man när man har uppdrag, men jag tror att det blir rätt lugnt i juli efter Almedalen. Men jag säger inte nej!

Den här känslan av att vara klar med boken och gå och ta ett glas bubbel på Grand har infunnit sig flera gånger. Sedan kommer insikten. Inte än. Tänker att nu är det högsommarvärme och jag vill med lätta steg i ett par snygga klackskor slinka ned i en schysst utomhusbar, slappna av - på riktigt - och känna att nu, nu är jag framme.

Snart. Snart är jag där.

Attans att nästa bok redan tagit form. Det kliar i fingrarna. Jag vill börja igen. Det är något med att börja nya projekt som tilltalar mig. Starkt. Men jag ska hålla i mig. Samla tankar i den del av minnet som arkiverar. Och på datorn i den utvalda mappen.

Jag gör denna gång som Per Robert Öhlin gör. Jag har skrivit bokens titel först. För inspirationens skull. Ska bara få den första utgiven först.

Även en visionär ledare bör argumentera

Mikaela Valtersson vill bli nytt språkrör för Miljöpartiet. I dag får vi veta hur det går. I går skrev hon ett debattinlägg på DN Debatt om sina visioner för Miljöpartiets utveckling till att bli ett statsbärande parti.

Ur ett ledarperspektiv är det helt rätt väg att vandra. För att någon ska vilja bli ledd av dig måste de dela dina värderingar och visioner. Det gäller att kunna identifiera sig i det ledaren säger och att känna sig inkluderad. Ett sätt att nå dit är att stanna innan, dvs inte fullt uttala sitt budskap utan låta lyssnarna/läsarna sluta cirkeln själva. De blir därigenom medproducenter till budskapet och känner då en äganderätt vilket gör dem mer övertygade.

Så hur levererar Valtersson ur ett retorikiskt perspektiv?

Rubriksättaren har givit henne en klockren rubrik. I citatform:
"Vi måste våga vara tydliga
- målet är att leda Sverige"

Se hur radbrytningen hjälper läsaren att att ta in huvudbudskapet. Notera även att det är ett påstående. Alltså är det dags att söka upp bevisen som bygger argumentationen.

I ingressen får Valtersson titeln som språkrörskandidat. Detta stärker hennes auktoritet inför argumentationen. Hela ingressen består därefter av staplade påståenden med ett undantag: "Miljöpartiet ska utnyttja att vi inte är fast i historiska band till näringslivet och facket". Sedan kommer ytterligare två påståenden.

Låt mig komma med ett eget: Påståenden kan säkert verka inspirerande, men för att påverka måste folk få något bevis som förankrar visionen i verkligheten. Mitt bevis är kommunikationsvetenskaplig forskning vilken jag alltid hoppar att citera på den här bloggen.

Överlag är det en abstrakt debattartikel där budskapet skulle vinna på att konkretiseras mera. Nu har Valtersson bra bevis, men inte till allt. Hon använder bl a statistik som bevis när hon tar siffror från Novus mätning av partiernas förtroende i olika frågor. Dessutom drar hon slutsatser av utfallet som konkretiserar.

Men så faller hon ett tag tillbaka i alltför högtflygande språk. Det är ideologiska tankar som verbaliseras, men hur Mikaela Valtersson? Hur?

"Vi måste befinna oss mitt i människors vardag när det gäller grundläggande välfärdsfrågor så som skol- och utbildningspolitiken. Här underbygger hon påståendet med beviset exempel: "Friskolornas vinster får aldrig gå ut över kvalitet eller elevernas rättigheter". Och lite senare: "Vi har föreslagit restriktioner för vinstutdelning om skolorna inte uppfyller kvalitetskraven. Jag anser att Miljöpartiet ska gå detta ett steg till". Bra där! För att människor ska låta sig påverkas behöver budskapet bl a vara konkret, trovärdigt och emotionellt. Och att den som vill leda är tydlig med vart den vill gå.

I nästa stycke blir Valtersson ännu mer konkret: "Människor ska kunna vända sig till ett och samma ställe vid arbetslöshet, sjukdom eller för att söka försörjningsstöd" och "A-kassan måste göras till en allmän statlig försäkring". Hon kan ju, varför gör hon inte det hela tiden?

Lite senare låter hon beteckningar stå för argumentationen: "Socialdemokraterna famlar efter relevant samhällskritik". Avsnittet avslutas med den starkt värderande meningen: "Att så stora partier inte kan leverera svar på viktiga framtidsutmaningar är inte värdigt".

Till sist använder hon några metaforer: "Miljöpartiet de gröna ska fortsätta att vara den stigfinnare /.../ men vi måste också, om vi ska fortsätta växa, våga bredda stigen...". och "Ett öppet Miljöparti där mångfalden frodas... Temat är klart och förutsägbart. För ett parti vars poäng är miljö och vars symbol är ett ogräs.

Notera att jag inte säger att det är negativt eller fel på något sätt.

I dag blir en spännande dag. Inte bara för Mikaela Valtersson. Och om du vill läsa mer om hur man underbygger sina argument rekommenderar jag följande inlägg.

Hur en jurist argumenterar

Eller så har hon en talskrivare som skrivit åt henne. Varför hymla (jag är en sådan). Det blir vanligare och vanligare. Det är i alla fall riktigt bra. För enkelhetens skull utgår jag dock från Leijonhufvud som författare. Madeleine Leijonhufvud, professor emerita i straffrätt, vet hur man gör. I ett inlägg på SvD kring den lag om samtycke vid sex som är ute på remiss använder hon flera stycken.

Hon börjar med att att klargöra utgångspunkten för sin debattartikel – den statliga utredningen kring lag om samtycke vid sex. Och smyger direkt in argumentation. Ordet "äntligen" kan läsas som en semiotisk beteckning - hon värderar förslaget redan i första meningen.

På detta följer en uppradning av olika remissinstansers avstyrkande åsikter. I citatform. Citatens styrka ligger i att du använder andras ord för att stärka din egen sak, och detta gör Leijonhufvud utstuderat väl.

Direkt efter andras ord lägger hon in egna. I form av en tankevändning som utmynnar i en jämförelse. ”Tänk om det handlade om något annat förslag till ökat straffskydd, till exempel skydd mot våldtäkt inom äktenskapet... … Tillämpa remissinstansernas argumentation på den frågan - och hör hur det låter”. Här ger hon en aktiv uppmaning och eftersom det är en skriven text kan jag faktiskt göra det, för mig själv. Så det gör jag. Jag blir således medskapare till Leijonhufvuds argumentation och binds starkare till att låta henne påverka mitt ställningstagande.

I samma stycke smyger hon in några rader fakta om historik kring brottsbalken som ytterligare förstärker argumentationen i detta stycke. Hon vet vad hon talar om. Fakta sipprar in och kan i bästa fall låtas generaliseras till att inkludera hennes tyckande. Farligt om du inte ser upp!

Sedan upprepar hon tidigare uppradning av remissinstanser för förstärkning.

Efter detta följer en lång, argumenterande retorisk fråga. Som vi som läser naturligtvis kommer att besvara för oss själva. För det gör vi när en fråga ställs. Och det är smart eftersom det aktiverar läsaren. En aktiv läsare kommer att komma ihåg mer av det hon läst. Så ställ frågor.

Till sist använder hon exemplets kraft när hon tar med ställda, i hennes öra irrelevanta, frågor från våldtäktsrättegångar: ”Brukar du ligga med killar första gången du är ute med dem?”.

Debattartikeln innehåller mycket mer men dessa exempel är tillräckliga för denna krönikas syfte.

Alltså, när du argumenterar kan du använda beteckningar och påståenden+bevis. Dessa bevis kan grupperas i formen citat, jämförelser, fakta/statistik samt exempel. Utöver dessa två former av argumentation kan du argumentera utifrån den retorikiska varianten av logikens slutledning med överpremiss, underpremiss och slutsats (syllogism).

Återkommer när jag hittar den varianten, gör Camilla

Att skriva tal

När du ska skriva ett tal är det naturligtvis massor med saker att tänka på. En kvinna jag känner har denna vecka på sig att formulera ett för henne viktigt tal. Vi pratade lite om det när vi sågs senast, det är kanske ofrånkomligt med tanke på att jag bl a arbetar som talskrivare. Men du behöver inte ha mig som vän. Du kommer långt med att vara mån om en tydlig struktur.

Retoriken erbjuder en väl prövad ordning. Du börjar med en inledning, berättar varför du tycker som du tycker, bygger upp detta med argument för din sak, tar eventuellt upp argument mot och avslutar med en avslutning. Låter det krångligt? Jag kan lägga ut orden lite.

Först börjar man med en intresseväckande inledning som är till för att skapa förtroende för sak och person (exordium). Det kan vara en fråga för att skapa aktivitet hos mottagarna och det räcker med att den är retoriskt ställd.

Sedan kommer berättelsen (narratio) som för oss fram till varför vi sitter och lyssnar på detta här, idag. Den får gärna innehålla en anekdot som skapar identifikation hos lyssnarna. Kom ihåg att det är för dem (och inte för dig själv) som du talar. Se även till att ditt budskap kommer som en logisk fortsättning på denna berättelse så tänk till!

När manegen är krattad är det således dags att presentera sin tes = budskapet (probatio). Detta är det viktigaste så lägg tid på det även om jag rekommenderar att denna del är lång som en twitterfeed. Det är en konst att skriva kort. Och tajt.

Nu följer sedan en uppräkning av argumentationen (argumentatio) som naturligtvis är välformulerad och innehåller väl underbyggda påståenden. Det finns tre sätt att argumentera på: 1) Den retoriska motsvarigheten till logisk slutledning (syllogism) dvs överpremiss+underpremiss=slutsats och dess kortform där premisserna utesluts (entymem), 2) Påstående + bevis (citat, jämförelser, fakta/statistik och exempel) samt 3) Beteckningar, dvs ord med starkt och multipelt betydelseinnehåll. Jag tycker att Clara Lindblom argumenterade bra under debattduellen i Almedalen förr sommaren.

Clara tog även upp ett motståndarargument, och förklarade varför det argumentet inte höll (refutatio). Det är en smart strategi. Då vaccinerar du nämligen dina motståndare.

Till sist är det dags att avsluta. Sammanfatta kort och koncist dina huvudpunkter och lämna publiken med en uppmaning till agerande (peroratio). Genom att de aktiverar sig på något sätt, du kan avsluta precis som du började - med en fråga - så kommer de lättare ihåg vad det är du pratade om.

För att få detta mer konkret hänvisar jag til ett tidigare blogginlägg som exemplifierar med utgångspunkt från en artikel av Göran Rosenberg.

Varmt lycka till!

Lilla lady leker

Jag reagerade redan när Gubben i lådan började spela på radion. Här var en kille som kunde formulera sig på ett sätt som lockade mig att vilja lyssna igen. Och igen.

Sedan kom Lilla lady in i min värld och jag är helt knockad. Jag ryser och trummar sönder mina fingrar mot bordskanten.

Daniel Adams Ray leker med tecknen så att jag blir alldeles kollrig. Första versen:

En liten ros med ett hål i sin själ

Som gjorde rätt men av dåliga skäl

Hon hade drömmar om status och flärd

Men hon blev slav för sitt eget begär

Hon vet inte vad hon känner för

Lågan slocknar utan tändstickor

Du är bäst nu men du var bättre förr

Våra brister gör oss till människor

Det är nästan löjligt vackert. Metaforerna dansar i grym takt. De framförs med en attityd och ett närmast aggressivt och samtidigt varmt anslag. Stämsången lyfter raderna ytterligare och trummisen som hänsynslöst matar fram energin i en tajt produktion. Du förstår, jag är helt tagen.

Själ, skäl, flärd, begär. Rimmet behöver inte vara exakt. Det är ljudet han vill åt. (Och när satser slutar med samma ljud har vi med en homoioteleuton att göra).

Du är bäst nu men du var bättre förr

Våra brister gör oss till människor

Motsatsen och leken med hur vi komparerar verb. Assonansen i bäst och brist. Jag har tappat orden. Superlativiskt är det.

Excusez moi, ursäkta min franska. Adams Ray leker hämningslöst med språket. Pardon my french, men det är så befriande okrystat.

Jag gillar att du säger vad du tycker, men det du säger att du tycker säger inte mycket.

Jag gillar att du säger vad du tycker, men det du säger att du tycker säger inte mycket.

Vilken rytmiskt pärla. Och det i mina öron perfekt tajmade framförandet. Det är helt enkelt en alltför bra mening för att bara användas en gång. Och upprepningen hamrar fast känslan. Återigen. Jag är nere för räkning. Ska bara andas ett litet tag.

Flämtar Camilla

Titelproblematik

Under våren har jag låtit mig headhuntas till den bästa ledarskapsbyrån i Sverige – Gaia Leadership. Det är ett underbart ställe att arbeta på, på alla sätt och vis, men det har inneburit att jag har problem med att säga vad jag gör när folk frågar.

”Jag är PR-konsult, retoriker och ledarskapsutvecklare. Säg att du känner hur det hör ihop?!” har jag sagt när frågan kommit.

”Självklart!” svarar alla: ”Man kan inte vara en ledare om man inte kommunicera”.

Naturligtvis är jag väldigt tacksam för återkopplingarna, och jag håller med om det senare. För att hårddra det:
Du är ingen ledare om du inte kan kommunicera, och du kan inte kommunicera om du inte är en ledare.

Men det svarar ändå inte på vad det är jag gör. Det känns som om det är en alltför bred beskrivning, även om den är sann. Och människor i gemen har svårt för saker och ting som inte kan placeras i ett fack.

Tänk om jag skulle svara ”Jag är talskrivare”. Vad skulle folk tänka då? Det stämmer nämligen. Helt. Men jag tror att den beskrivningen är alltför smal för att andra ska uppfatta bredden i min yrkesutövning.

För att kunna skriva ett tal behövs först och främst massor av research. Parametrarna syfte, budskap, målgrupp, avsändare och sammanhang måste vara kristallklart. Jag vill gärna vara en fluga på väggen när min avsändare agerar i professionella situationer.

Vid ett tillfälle sa en kund till mig:

- Du är så läskig!
- Hur menar du nu?
- Du står där i hörnet och skriver konstant i ditt block.
- Ja?
- Du bedömer mig!
- Nej, jag varken bedömer eller värderar, jag analyserar. Jag tittar på hur du pratar, vilka ord och uttryck du använder, vilken stilnivå, tonalitet, hur snabbt du pratar, hur du använder pauser, kroppen etc.
- Jaha - så du dömer inte?
- Inte alls.

Sedan behöver jag tala direkt med personen i fråga. Så att vi tillsammans sätter innehållet. Och så att jag förstår vem den här människan är och vart hon kommer ifrån. Nu tar coachingen vid. Det gäller att förbereda kunden på att leverera utifrån hennes förutsättningar. Och se till att hon vågar gå utanför sina bekvämlighetsramar. Jag vill alltid att mina kunder ska utvecklas, annars känner jag inte att jag gjort mitt jobb. Slutligen skriver jag ett underlag där jag tar fram argumenten, strukturerar innehållet, formulerar texten så att den läggs fram på rätt sätt, för rätt avsändare, till rätt målgrupp.

Min bedömning är att 80-85% av tiden jag lägger ned på ett tal handlar om research och coaching. Dvs, exakt samma sak som jag gör i PR-projekt, men då med annat fokus. Och detta gör jag numera på ett ställe som utvecklar ledare. Du förstår. Jag måste komma på en ny titel. Förslag tas tacksamt emot.

#nystart

#Nystart, eller hur ord kan ställa till det för människorna.

För den som lyckats missa att Socialdemokraterna har kongress för att välja ny partiordförande kan jag berätta att den går av stapeln till helgen. Ovanstående konversation ägde rum på twitter lite tidigare idag. För alla som gillar att hänga på twitter används # för att markera ett ord eller begrepp som därigenom blir sökbart, dvs vi kan ta fram alla tweets som skrivits om just det ämnet och få en lättöverskådlig överblick av sorlet.

Maktahavare.se sätter fingret rakt på. Alla kanske inte känner sig bekväma med beteckningen "nystart". För att de inte håller med. Enligt medierna kanske det mer korrekta uttrycket varit att välja #återgång.

Ord är olika och ord gör skillnad. Vad vill du att dina ord ska förmedla?

Härskarteknik och semiotik

På internationella kvinnodagen sändes en dokumentär om feminismens historia på SVT. Som kvinna kan jag inte annat än att reagera på alla dessa härskartekniker som tidigare nyttjades mot kvinnor, och som idag är så vida spridda att de används för att förtrycka vem som helst som råkar komma i vägen. Jag blev intresserad för att jag insåg att många av härskarteknikerna nyttjar beteckningar för att förtrycka. De är svåra att ta på, innan du blir medveten om dem.

Ludwig Wittgenstein, filosofen, kommenterade att ”Det man inte har beteckningar för kan man inte diskutera”. Det skulle ta nästan 100 år innan professor Berit Ås formulerade de fem härskartekniker vi utgår ifrån även idag: osynliggörande, förlöjligande, undanhållande av information, dubbelbestraffning samt påförande av skuld och skam. Nu kan vi prata om det.

När den andra vågen av feminism sköljde över världen under sjuttiotalet tar Gloria Steinem problemformuleringsinitiativet när hon säger ”Det vi talar om är en revolution, inte en reform”. Ordet revolution har en annan klang, en annan betydelse och en helt annan kraft är ordet reform. Det är såhär beteckningar fungerar.

Feministen Germaine Greer blir utfrågad i Kanadensisk TV (1971). Bredvid henne sitter en annan man, tyvärr är ingen av dem namngivna i ovan nämnda dokumentär.

Utfrågaren till Greer: I think you are a lousy communicator with working class women.

Greer: How do you know that? You don't read my daily mail.

Bisittaren till Greer: ...TIME Magazine where somebody described women's lib(eration) as being infiltrated by largely deviates, perverts, lesbians, queers – the rift raft of our society (samhällets patrask).

Utfrågaren till Greer: Would a truck driver want to have a neurotic women as yourself?

Greer: Do you think I am a neurotic women? I have controlled myself all the time in this situation. I have not insulted either of you whatever my private opinions may be about. And you have both, he has called the women I work with by every filthy name he could lay his tongue without being bleept out. And now you are trying the same game. I must say it's disgusting.

Allt framfört i lugn ton från Greer utan att bry sig om att utfrågaren försöker avbryta henne fyra gånger. Titta på orden, beteckningarna som används mot kvinnornas frigörelse. Dessa kvinnor är avvikare, perversa, lesbiska (och detta är ett skällsord), queer (även detta), patrask och neurotiska. Trevligt.

För att fortsätta på den inslagna vägen – don't kill the messenger, men du, döda orden. Precis som Greer. Den menat negativa innebörden i orden som de försöker klistra på Greer är rätt intressant sett ur perspektivet att de inte har några sakliga argument mot att kvinnor och män ska betraktas som jämlikar. Det är inget nytt, men det säger en hel del.

Andra som tycker om att härska genom språket är Jan Guillou. Enligt Birgit Ås används vissa ord oftare om kvinnor än om män, exempelvis beskrivningarna cynisk och kall. Hur gör du själv? Hur gör andra mot dig? Och hur kommer du att agera framledes?

Funderar Camilla