tisdagen den 10:e mars 2009

Talets olika delar

Inom den retoriska talekonsten, vars struktur även fungerar mycket bra i skrift, är talet uppdelat i fem olika delar: exordium (inledning), narratio (berättelse), probatio (bevisning), refutatio (motbevisning) och peroratio (talets manade avslutning).

För att detta inlägg inte ska bli alltför teoretiskt har jag valt att exemplifiera med dagens signerade ledare i DN skrivet av Göran Rosenberg: "Ett minne blott". En tidningsartikel har delvis en annan struktur, men denna är ändå ur olika synvinklar mycket intressant.

I sitt exordium skriver Rosenberg "Det finns inget försvar för Israels krig i Gaza. Det finns heller inget försvar för jämförelsen mellan Israels övervåld mot palestinierna och Nazi-Tysklands utrotningskrig mot judarna. De som ändå gör den jämförelsen vet antingen inte vad de talar om, eller också vet de mycket väl vad de talar om och har dolda avsikter." För att du som läsare ska lockas fortsätta läsa slår Rosenberg hårt på en gång. Uppmärksamheten är väckt. Han skräder inte orden och passar dessutom på att direkt underminera alla meningsmotståndare genom att definiera dem som ovetande eller slugt manipulativa. Hade han velat följa den klassiska retoriken skulle han i stället valt att fånga läsarens välvilja både för saken och för sin person. Detta hade kunnat göras genom att berätta en egen anekdot kring sin judiska uppväxt eller låta en numera bortgången släktings ord beskriva Nazi-Tysklands oerhörda grymhet.

Narratio saknas tyvärr, men kunde i detta fall ha utgjort en kort sammanfattning av den historiska situationen mellan Israel och Palestina.

Däremot är probatio väl underbyggt. Rosenberg lägger fram sina argument på ett stilistiskt stiligt och varierande sätt. Ta bara hur han uppfattar "avsikten bakom förre ärkebiskopen KG Hammars beslut att dra sig ur ett arrangemang till minnet av Förintelsen med hänvisning till kriget i Gaza." Efter att själv ha definierat den minst dolda avsikten som att "framställa kriget i Gaza som ett krig där judar i allmänhet och Förintelsens överlevande i synnerhet bör belastas med ett särskilt ansvar" citerar han KG Hammar med orden "I vissa lägen går det inte att skilja minnet av Förintelsen från staten Israel." Dessutom lägger han till att detta är något som Hammar "hävdade ... i radion." Genom att argumentera på detta sätt bestämmer Rosenberg i vilket sammanhang och på vilket sätt Hammars uttalande ska uttolkas. Göran Rosenberg tar därmed formuleringsmakten och som läsare är det lätt att falla i fällan och gå på Rosenbergs linje.

För att skapa tvivel kring trovärdigheten hos både KG Hammar och s-kvinnornas vice ordförande, Ingalill Bjartén, skriver Rosenberg "kanske har både hon och KG Hammar influerats av det bildspel som sedan en tid cirkulerar på nätet, där noga utvalda bilder från nazisternas koncentrations- och dödsläger har lagts sida vid sida med noga utvalda bilder från ockupationens och krigets Gaza och Västbanken, och vars rubrik är att Förintelsens barnbarn nu gör 'exakt' samma sak mot palestinierna som nazisterna en gång gjorde mot dem." Hans val av ord "noga utvalda bilder" ger signaler om att det hela är mycket manuipulativt. Och javisst, sedan kommer hans poäng: "Det hela är mycket skickligt gjort - och mycket falskt, och mycket förrädiskt. Falskheten är obestridlig." Det som låter positivt vänds i ett enda drag och blir nattsvart. Superlativet mycket upprepas för att ytterligare förstärka de (negativa) påståendena, som dessutom är formerade som ett tretal.

Lite senare i texten konstaterar han att "Att konstatera detta är inte att förminska kritiken av Israel. Det är att konstatera faktum." Ordet konstatera i sig är ett väldigt neutralt och samtidigt avväpnande ord. Som om sanningen på något sätt skulle vara objektiv. Här använder sig Rosenberg av logos, dvs alla resonemang och jämförelser som påverkar läsarens uppfattning i frågan, för att driva sin tes. Precis som Darwin har argumenterat sig fram till att en majoritet av alla människor numera tror att vi härstammar från aporna, argumenterar Rosenberg att det är skillnad mellan Auschwitz och Gaza och menar på att de "är inte jämförbara händelser." Mycket snyggt tycker jag.

Sedan har vi en del refutatio väl värt att kommentera. För att Göran Rosenberg ska verka trovärdig med alla sina argument för sin sak ser han till att i artikelns sista delar vända på siktet. Det gör han så här: "... Detta är skäl nog att reagera mot att det specifika i Förintelsen förfalskas och missbrukas för politiska syften. Och då tänker jag inte bara på syftet att stärka stödet för palestinierna genom att jämställa israelerna/judarna med nazister, utan lika mycket på syftet att stärka stödet för Israel genom att jämställa hotet mot judarna från araberna/muslimerna/antisemiterna med hotet från Nazi-Tyskland."

I sitt peroratio spelar Rosenberg hårt på våra känslosträngar, det som på retorikiska kallas pathos, - igen. "Fortsätter propagandamissbruket av Förintelsen på ömse sidor av Israel-Palestina-konflikten riskerar vi att vår civilisations kanske viktigaste kollektiva erfarenhet snart är ett minne blott." Starka känsloladdade ord målar hans förtvivlade beskrivning, hans tolkning av verkligheten, och det som rubriken utlovade blev poängen i den crescendoliknande avslutningen.

På ren svenska skulle man kunna sammanfatta strukturen i följande sex punkter:

1. Väck uppmärksamhet och fånga publikens välvilja för både saken och sin person
2. Sammanfatta bakgrunden till ärendet
3. Klargör ärendet
4. Argumentera för din sak
5. (Eventuellt) oskadliggör motståndarens argument
6. Väck känslor i en uppmanande avslutning

4 kommentarer:

  1. Gillar din analys! Välskrivet och lärorikt!

    SvaraRadera
  2. Jättebra Blogg! Ser fram emot en retorisk analys av ett OBAMA-tal!
    Ann H

    SvaraRadera
  3. Blir då slutsatsen inte att Rosenberg är ute efter att ge en "objektiv" bild utan är ute efter att manipulera läsarna.

    SvaraRadera
  4. Jag tar för givet att syftet med att skriva på DN:s signerade ledarsida är att övertyga läsarna i en viss riktning. För att göra detta på bästa sätt kan man välja olika strategier. Detta är en. Vem orkar annars lägga ned kraft och energi på att leverera texten?

    SvaraRadera